Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Thomas Arnroth går vilse i ironierna

POP-PSYKOLOG. Thomas Arnroth gör sig väl lustig över sin tid som Ulf Ekmans fotsoldat. Foto: ROBERT BRÄNNSTRÖM
"Livets ord. Mina tio orimliga år som frälst".

Den prisbelönta journalisen Thomas Arnroth debuterar med en serieroman om tiden i Livets ord. 

Victor Malm snuvas på en fantastisk historia. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Ironi kan ställa till det, i alla fall när den fungerar entydigt: ett litet hån i tonen, som markerar distans och fungerar som skydd. 

Så lätt, till exempel, att berätta om sina dumheter genom att förlöjliga dem, markera att jo, vilket fån jag är, jag vet. 

Och på så vis komma undan med det, åtminstone en aning mer än uppriktigheten hade tillåtit.

Nu beskyller jag inte den prisbelönta journalisten Thomas Arnroth för att vilja komma undan med något i ”Livets ord”, hans självbiografiska serieromandebut. 

Men den ideliga ironiska distanseringen urholkar berättandet, vilket är synd på en så bra och fascinerande historia.

En sökare på jakt efter meningen

Den handlar om hans sökande ungdom i Norrköping under sent 1970- och tidigt 80-tal. Han är, som de flesta väl varit, en sökare. 

Men även om få i den åldern på allvar sa att de sökte meningen med livet, så var det vad Arnroth gjorde.

 

LÄS MER: Thomas Mattsson om Thomas Arnroth som årets journalist 

 

Han provar på buddism, lider av existentiell ångest och har ett sårigt förhållande till sin pappa. 

Han läser böcker, skriver dikter, målar och tecknar. Men han är också en helt vanlig kille som spelar basket, vantrivs i lumpen och inte riktigt vet vad han ska göra med sitt liv.

Hängiven predikant över en natt

Tills han en dag blir knallfrälst, och går med i den då nystartade och senare ökända frikyrkoförsamlingen Livets ord. 

Över en natt förvandlas han till hängiven predikant, börjar förkunna Guds ord och Jesu liv inför vänner och flickvän, men också på skolan där han vikarierar, vilket förstås ger honom sparken. 

Och reaktionen, efter viss vånda, blir att söka sig längre in i den glättiga trosrörelsen med Ulf Ekman som andlig kapten.

Men tyvärr är detta en resa som Arnroth snarare kommenterar än gestaltar.

 

LÄS MER: Gunilla Brodrej ser suverän serieroman bli queermusikal  

 

Han generaliserar ironiskt de tankar som den unga Thomas har om sitt liv och sätt att leva det till självnarrande ungdomsschabloner, i stället för att gestalta hur han faktiskt tänkte och kände.

Det som jag kan se är sorgligt och smärtsamt känns aldrig.

Pop-psykologi mixad med självironi

Den karismatiska Ulf Ekman blir en potentiell fadersfigur. Den sektlika frikyrkan en enkel gemenskap för ungvilsna Thomas. 

Det är pop-psykologi mixad med självironi.

 

LÄS MER: Martina Montelius om Joanna Hellgrens "Min nattbror"

 

Thomas kompenserar upplevda brister – vilket säkert är ett vanligt sätt att förstå sitt liv på, men förståelsens enkla form blir här ointressant, känns tröskad. 

Som om denna första del av vad som ska bli flera bara har skrivit fram klichén om hur det går till när vanliga, halvledsna människor går med i märkliga organisationer och rörelser. 

Jag känner mig snuvad på historians stora potential, och på det som får oss att begära berättelser: att de ger det enskilda, inte det generella, gestalt.

För det är så, märkligt nog, de kan bli allmängiltiga.

 

 

 

SERIEROMAN

THOMAS ARNROTH

Livets ord: Mina tio orimliga år som frälst, del 1

Galago, 168 s.

 

 

Victor Malm är medarbetare på Expressens kultursida.