Att gå till psykologen har blivit en klyscha

Kjell Johansson.
Foto: Sofia Runarsdotter
Victor Malm.
Foto: OLLE SPORRONG

Kjell Johanssons ”Dåligt folk” skildrar ett barns grymma uppväxt i södra Stockholm.

Victor Malm uppskattar det upplysande draget, men formen väcker skepsis.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det är ramen i Kjell Johanssons nya roman ”Dåligt folk” som gör mig misstänksam.

Så är det ibland. Romaners formval försvinner ofta in i bakgrunden, men också nästan osynlig form utför betydelseproducerande arbete. Som läsare ska man vara på sin vakt. Klyschor smyger lätt in och hittar husrum också i en smart skalle. 

En sådan är terapin. Många har provat den som berättarmetod, mest framgångsrikt Philip Roth i ”Portnoys besvär” från 1969, där den terapeutiska intimitetens konventioner misshandlas och utnyttjas för att skapa en låg, genuint vulgär idéroman om den sexuella revolutionen. Andra, det vill säga de flesta, har använt den mindre kreativt. Gärna som ett slags berättarteknisk ursäkt för att låta en ensam, sorgsen, sargad människas tillvaro förklaras av en svår barndom, som genom långa samtal med en nickande psykolog blir den egentliga berättelsen – barndomstraumat som litteratur. Det ser ut som djup, men är blankpolerad yta. Marmor. 

Nu har jag, väldigt orättvist, sammanfattat ”Dåligt folk”. 

En mer rättvis version tar fasta på det som ligger innanför ramen, historien om David som växer upp i råttgnagt, fallfärdigt hus i Årstaskogen söder om Stockholm, tillsammans med en hjärtlös, supande styvfar och en deprimerad, plågad mor – två stående inslag i den svenska misärskildringen, men som Johansson gjuter hela och trovärdiga.

Underskatta skildringar av Sveriges tysta undersida ska man icke, särskilt inte när de är skrivna med Johanssons lätta och precisa prosa.

Det finns nämligen en moralisk kraft i berättelsen om denna dystra arbetarfamilj i folkhemmets Sverige, dömd att reproducera olycka, generation efter generation: grymheterna som David utsätts för är politiska, funktioner av en samhällsapparat som bara på papper försöker ge alla samma förutsättningar att bli hela, välfungerande människor. 

Nere för räkning har han varit sedan barnsben. Omsorgen är falsk. Han tvingas till en sejour på barnhem, han hamnar i fosterfamilj, men det hjälper föga mot henne som inte längre kallas Fru Fortuna. Det som sker står redan skrivet. 

Förutsägbart, det måhända, men som politisk litteratur gör ”Dåligt folk” ett rejält didaktiskt jobb, och romanen kan i allmän mening kallas upplysande. Underskatta skildringar av Sveriges tysta undersida ska man icke, särskilt inte när de är skrivna med Johanssons lätta och precisa prosa, den som under decennier har gestaltat en verklighet som vi numera spacklar vit och fräsch. För att glömma. 

Det ska också sägas att Johansson vid flera tillfällen leker med den terapeutiska formen – kastar in lite mystik, låter sin berättande patient bli opålitlig och ovillig och osäker – men dessvärre utan att riskera dess latenta innehåll, psykologisk realism av ganska bokstavligt snitt. Uppväxten förblir en förklaring till livet, en prosaisk tankemodell som jag vänder mig till litteraturen för att slippa. Mest påminner den ju om ett gammalt urverk. 

Tick, tack. 


ROMAN

KJELL JOHANSSON

Dåligt folk

Weyler, 225 s.


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.