Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Telefonerna ringde i de dödas blodpölar

Foto: NoK förlag
Orlando, 2016.Foto: PHELAN M. EBENHACK / AP TT NYHETSBYRÅN
Hanna Nordenhök.Foto: OLLE SPORRONG
Tiotusentals samlades efter massakern i Orlando 2016.

Orlandomassakern på gayklubben Pulse 2016 var den blodigaste i sin tid.

Hanna Nordenhök möter en kör av vittnesmål i Johan Hiltons nya bok.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det är uppslitande att läsa Johan Hiltons omsorgsfullt frampenslade reportage om Orlandomassakern 2016, inte bara på grund av det brännande materialet. Dödsskjutningen, där 49 personer miste livet när den ensamma skytten och IS-krigaren Omar Mateen en juninatt öppnade eld inne på gayklubben Pulse, var den dittills dödligaste i USA:s historia. Sedan dess överträffad av attacken i Las Vegas 2017 är den bara en i raden av alla masskjutningar som hemsökt det amerikanska samhället. 

Att läsa ”Vi är Orlando” just i detta nu ger dessutom en särskild sorts svindelkänslor: skillnaden mellan sittande presidenters respons på kollektiva trauman kan verkligen vara avgrundslik. Å ena sidan Obamas solidariska, avklarnade eller bara helt erforderliga uttalanden på presskonferensen strax efter dådet i Orlando – å den andra Trumps bemötande av de massprotester som just nu pågår. 

Bjärta kontraster är också någonting som kännetecknar skildringen. Trots våldet och de motsättningar som boken ringar in, blir det här en försonande berättelse om hur Pulseskjutningen förvandlades till en ”existentiell prövning där ett helt samhälle visade sina bästa sidor, mitt i ett becksvart mörker”. 

Dom vore den dramats själva grundpremiss.

Hilton börjar med att dra upp stadens konturer, som vore den dramats själva grundpremiss. Präglad av underhållningsindustrin och Disney World, där Gay Days firas årligen men homofobiska varningsskyltar sattes upp så sent som på nittiotalet, beskrivs Orlando som en liberal bubbla i det annars konservativa Florida. Tillsammans med material ur polisrapporter, rättegångsprotokoll, transkriberade larmsamtal med mera bygger Hilton skildringen på hundratals intervjuer genomförda under 2018 och 2019. 

Det är överlevande, anhöriga, aktivister, lokalpolitiker, vårdpersonal, volontärer, imamer och gaypräster. Intervjuerna sker på engelska eller på spanska med tolk, eftersom merparten av offren, på grund av att det kvällen för dådet var Latin Nights på Pulse, inte bara tillhörde Orlandos queercommunity utan också dess stora latinobefolkning – en allt annat än oväsentlig aspekt i sammanhanget. 

Orlando 2016.Foto: PHELAN M. EBENHACK / AP TT NYHETSBYRÅN

Tillvägagångssättet att låta berättelsen ta form genom denna ”skog av röster”, som Hilton skriver, placerar in den i en brokig tradition av mångstämmiga litterära reportage som sätter kollektiva fenomen och händelser under lupp. En besläktad bok som kommer för mig är den mexikanska författaren Elena Poniatowskas klassiska rapport från Tlatelolcomassakern på civila i Mexico City 1968, en skildring som i likhet med Hiltons tränger djupt in i ett avgränsat skeendes många politiska och emotionella skikt – ett slags katastrofhändelsens antropologi.

'Vi är Orlando' blir efter hand en riktig bladvändare.

Och kanske är det författaren i mig som till en början önskar mig att Hilton hade tagit ut de litterära svängarna och låtit den journalistiska noggrannheten i något större utsträckning ge vika för suggestionen, även om en sådan inte saknas i boken, inte minst genom det dramaturgiska precisionsarbete han genomför med bravur. Och när röstskogen tätnar kommer sådana första intryck på skam – ”Vi är Orlando” blir efter hand en riktig bladvändare. 

Särskilt vid beskrivningarna av attentatet, som bland de mångfasetterade förlopp före, under och efter dådet Hilton målar upp framstår som bokens fruktansvärda hjärta. Många bilder därifrån dröjer sig kvar. Som vapnens stroboskoplika eldkvastar, kulsmattret som misstas för reggeatoneffekter av dansande klubbesökare innan de förstår. Kropparna som faller mot dansgolvet där poliserna senare ska halka runt i enorma, järnstinkande blodpölar medan de dödas telefoner ringer överallt i lokalen. 

Hiltons fresk döljer inga sprickor

De skadade och skräckslagna som förskansar sig i de trånga toalettbåsen medan skytten rör sig utanför, tvättar händerna och använder handtorken, pratar med dem med sin tunna pojkröst. Plågsamma passager, som sedan övergår i läkares vittnesmål från det intilliggande sjukhuset, i beskrivningar av hjälpaktioner, av det politiska och mediala efterspelet, av begravningarna, föräldrarna som vägrar hämta ut sina homosexuella barns kroppar från bårhuset och av åren efteråt, då de överlevande pinas av posttraumatisk stress, blir religiösa eller dör i överdoser.

Hiltons fresk döljer inga sprickor. Ett viktigt spår är ojämlikheten mellan det resursstarka vita queercommunity som efter dådet gör sig till talespersoner för Pulsemassakern och de latinos, många papperslösa och socioekonomiskt utsatta, som utgör majoriteten av offren. Ett annat är den infekterade frågan om massakern var ett hatbrott eller inte, eftersom Pulse visar sig vara gärningsmannens slumpartade tredjehandsval. 

Men också ljusskenen ges stort utrymme: de massiva stödinsatserna, den folkligt förankrade solidariteten med de drabbade, hur Orlandos queera latinobefolkning efter massakern börjar organisera sig. Så lyckas Hilton både påstå att stadens uppslutning var en sällsynt och vacker händelse, och att samma händelse samtidigt blottar djupa, ibland oläkliga, samhälleliga motsättningar. ”Vi är Orlando” bildar på så vis en prismatisk väv där verklighetens komplexitet ger sig tillkänna.

 

SAKPROSA

JOHAN HILTON

Vi är Orlando – en amerikansk tragedi

Natur & Kultur, 402 s. 

 

Hanna Nordenhök är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Caesaria”.

 

LÄS MER

Recension: ”Monster i garderoben. En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates”