Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tarantino tar bladet från munnen i sin bok

Quentin Tarantino.
Foto: ALEXANDER ZEMLIANICHENKO / AP TT NYHETSBYRÅN
Quention Tarantino med cast under inspelningen av filmen ”Once upon a time in Hollywood”.
Foto: CTMG, INC / STELLA PICTURES/PACIFICCOASTNEWS/AVALON.RED B4
Från filmen ”Once upon a time in Hollywood”.
Foto: Columbia/Moviestore/Shutterstoc / TT NYHETSBYRÅN
Valerie Kyeyune Backström.
Foto: OLLE SPORRONG

Hur bra är egentligen Quentin Tarantinos debut som författare?

Valerie Kyeyune Backström har läst ”Once upon a time in Hollywood”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Om filmen ”Once upon a time in Hollywood” sades vara regissören Quentin Tarantinos farväl till filmskapandet, gör inte romanen ”Once upon a time in Hollywood” särskilt mycket för att dementera det ryktet. Tvärtom, i denna bakvända ordningsföljd där boken är baserad på filmen, berättar han i en lanseringsintervju att nästa film blir hans sista.

Men romanen. Den förklarar egentligen bakgrunden till detta beslut bättre än vilket tv-framträdande som helst i sin tillbakablickande spaning efter en tid som flytt. Och visst går den att läsa som en helt fiktiv historia. Ändå är det svårt att inte dra paralleller till regissörens egna liv och läge.

Romanen ”Once upon a time in Hollywood” följer berättelsen från regissörens rulle med samma namn till största del. Året är 1969, och vi får möta den något avdankade skådisen Rick Dalton, och hans bundsförvant och stuntman Cliff Booth. Men om filmen kunde ses lika mycket som en nostalgi över Hollywood som ett ode till manlig vänskap, har romanen mörkare, vemodigare anspråk. 

I romanen är Rick icke-diagnostiserad bipolär, som självmedicinerar med spriten.

Här är det verkligen en era som sörjs, när Rick ser tillbaka på sin karriär som cowboy-skådis, en man som var på väg att brejka stort men som aldrig lyckades ta klivet från tv till film. Som fortfarande bär sin frisyr i en daterad pompadour när kollegerna byts ut mot förmögna hippiebarn. Bilden av en nästan parodisk svunnen tid tecknas, där män var män, alla andra bögar och kvinnor antingen något man ville ligga med, eller kunde ha ihjäl när man tröttnat på den aktiviteten.

I romanen är Rick icke-diagnostiserad bipolär, som självmedicinerar med spriten. Och det är sådana här nyanseringar, tillägg, extramaterial boken är fullproppad med, där den hämtar lika mycket stoff från filmhistorien som Tarantinos eget uppbyggda universum, komplett med cigarettmärket ”Red apples” ständiga närvaro.

I formatet som rör sig i den spekulativa fiktionens jaktmarker, har dock Mansonmorden blivit mer perifera. Visst, Tarantino är intresserad av Mansonfamiljens creepy crawling, aktiviteten där gruppen bröt sig in i okända människors hem, och visst, han skriver om Sharon Tate. Men i stället för att bli bokens dramatiska upplösning som i filmen, avhandlas morden snabbt i början. Tarantino är helt enkelt mer intresserad av att diskutera Roman Polanski som filmskapare. Och oj, vad han diskuterar det.

Men varför ska man förvånas över att Tarantino, författaren hanterar en berättelse som Tarantino, regissören?

Här finns också bokens problem. Att Tarantinos egen röst bryter igenom. Att man undrar om det verkligen är realistiskt att stuntmannen Cliff låter exakt som Tarantino när han från biosalongen sågar Truffauts ”De 400 slagen”, att hans analys av Akira Kurosawa eller ”Nyfiken gul” ligger helt i linje med vad Tarantino skulle säga om samma verk. Att dessa filmhistoriska utläggningar ibland förvirrar bort en från huvudstoryn, liksom insticket av en westernstory, en fiktion i fiktionen.

Men varför ska man förvånas över att Tarantino, författaren hanterar en berättelse som Tarantino, regissören? Och för alla som också sörjer en svunnen era, som längtar tillbaka till en tid de aldrig fått uppleva, kanske eftersom den aldrig funnits, är detta perfekt läsning. För de som föredrog alkisdeppen framför splatterelementen i filmversionen, serveras nu en Whiskey sour-dränkt hyllning till när en man stod på toppen, och den melankoli som uppstår när mannen inser att det är över.

För när Tarantino i slutet låter karaktären Rick tacka för alla upplevelser, alla människor han mött, kvinnor han fått kyssa, platser han fått se, framstår det mest av allt som en knappt förklädd avtackning. Kanske till en tid där Miramax fortfarande var kung, Harvey Weinstein styrde stan och filmer som ”Moonlight” inte vann Oscars. Kanske.


ROMAN

QUENTIN TARANTINO

Once upon a time in Hollywood

Harper Collins, 416 s.


Valerie Kyeyune Backström är vik. redaktör på Expressens kultursida.



Om Mellins raseri – i mediepodden ”Lägg ut”

https://embed.radioplay.io?id=86135&country_iso=se

Så stoppas Jimmie Åkesson från ”Sommar”, Lena Mellins ilska mot Nooshi Dadgostar och historien om när Diamant Salihu tog Zlatan till nya höjder. Expressens mediepodd med Karin Olsson och Magnus Alselind.