Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tänk om Lena Nyman skrivit dagbok som Lundell

Lena Nyman och Börje Ahlstedt i ”Jag är nyfiken – en flm i gult”.Foto: SHUTTERSTOCK EDITORIAL REX/IBL
Lena Nyman 1964.Foto: JAN HOLMLUND / TT / / EXPRESSEN TT NYHETSBYRÅN

Lena Nymans dagböcker från 1960- och 70-talet har kommit ut i bokform.

Gunilla Brodrej får syn på en läsande, skrivande och knullande människa.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Skådespelerskan Lena Nyman förde dagbok hela livet. Hon skrev för sig själv, men bestämde att de skulle vara tillgängliga för allmänheten när hon dog. I dagboken får vi syn på den tänkande, kännande, skrivande och läsande människa hon var. Kafka, Sartre, Dostojevskij, Platon, Nietzsche, alla de stora dramatikerna förstås och långt senare ”Sagan om ringen” om och om igen. För att nämna några. Hon läste för att rikta bort tankarna från sig själv. Läste för att bilda sig. Lena Nyman var mycket mer djupsinnig och idédriven än den persona vi lärde känna genom hennes roller. Men i stället för regissör blev hon många regissörers musa. 

Att Lena Nymans öde formades av männen stod klart redan i Annika Perssons lysande biografi från 2013, ”Jag vill ju vara fri”. Vilgot Sjömans halvdokumentära filmer, Alf Sjöbergs uppsättningar på Dramaten, Hasse & Tages revyer. Alla dessa män som tar henne i anspråk. Vilgot Sjöman sa åt henne att sluta skriva dagbok, vilket hon gjorde i en period. Han sa också åt henne att banta, vilket hon gör livet ut. Ändå tycker hon om honom ”så in i vassen”. Men när kritikerna förvärrade hennes komplex fick det räcka. Både akademiledamoten Artur Lundkvist och filmkritikern Nils Beyer i Aftonbladet kommenterade hennes kropp på det mest försåtliga sätt, men då blev hon så arg att hon gick till Expressens Bo Strömstedt med en text som blev publicerad redan nästa dag; ”Hur ser en intelligent kropp ut?”. Hon kunde mer än skriva dagbok.

De hon inte tycker om verkar hon undvika.

När Isabel Andersson började gräva i Nymans privata arkiv för ett dokumentärfilmprojekt (premiär senare i höst) föddes idén att dagböckerna skulle komma ut i bokform. ”Dagböcker och brev 1962-1974” är ett urval från 112 volymer dagböcker. Faksimiler på insidan av bokens pärmar visar hur smått och tätt och intensivt hon skriver. I långa stycken liknar dagboken en loggbok, ett protokoll eller knappa regianvisningar. Hon håller koll på när och vad hon äter, hur mycket vin och med vem hon dricker, hur ofta hon ”är tillsammans” med nån och hur det är. Snabba omdömen om lektioner, samtal. Sällan negativa omdömen om människor. Folk är ”hur trevliga” eller ”hur kul som helst”. De hon inte tycker om verkar hon undvika. De som inte gillar att festa verkar försvinna ut i marginalerna.

Det är i dagboken Lena Nyman får ner alla tankar som inte får utlopp i professionella sammanhang. När hon utövade sin konst slapp hon föreställningen om ”knull-Lena”, från Nyfiken-filmerna. Men de utgivna dagböckerna innehåller samtidigt sida upp och sida ner om just den knullande Lena. Liksom Bergman hade hon många. Även om maktförhållandet oftast var tvärtom. 

Man skulle vara fri. Hon slåss hela tiden för att vara det. Kommer nån för nära och blir krävande sparkar hon ifrån. En relation som består längre och som hon beskriver med en särskild mjukhet i dagböckerna är den med Janne Seldahl i norrländska Överammer – ”stor skillnad mot en Stockholms-pojke”. Jag kanske romantiserar men enkel, vacker och öm ter sig deras kärlek jämfört med trasslet med kulturmännen i huvudstaden.

Vid något tillfälle frågar hon sig själv varför hon alltid ligger med dem hon jobbar med. Men det läser jag i Annika Perssons biografi som trots allt ger en mycket djupare och mer sammanhängande bild av Lena Nyman där yrkesmänniskan får en tydligare kontur. Biografin är en sorts upprättelse.

Vad jag sörjer nu inför Nymans febriga dagbokssidor är att hon aldrig skrev sina memoarer, eller förde sin dagbok med Ulf Lundells eller Lars Noréns självförtroende. Full av tillförsikt med tanke på den väntande läsarskaran. Då jävlar hade vi fått se. 

 

Dagböcker

LENA NYMAN

Dagböcker och brev 1962-1974

Ellerströms, 440 s.

 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io/?id=73105&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.