Tage Erlander hade tidigt problem med kvinnorna

RECENSION. När det enda kvinnliga statsrådet Ulla Lindström hoppade av regeringen 1966 blev det skandal. Hon gick i protest mot biståndspolitiken. Tage Erlander var arg som ett bi. Han hade rentav hotat:

– Vi är trots allt ett starkt parti, och du kommer att få känna av det. När historien skall skilja agnarna från vetet, skall du höra till agnarna som blåser bort.

Där fick Erlander fel. Ulla Lindström har gått till historien som rakryggad, en pionjär som trots motstånd åstadkom åtskilligt. Hon lade grunden till en modern familjepolitik, med sambeskattning och daghem. Hon slogs mot atombomben och för bättre bistånd, vilket har gett henne mer uppskattning än klander. 

Men kris var det. När Ulla Lindström gav ut sina dagböcker med titeln ”Och regeringen satt kvar” puttrade Erlander i sin dagbok: ”politisk pornografi”.

Jag trodde inte att de kära gamla rekordåren kunde uppröra längre.

Det är hög tid att den första biografin över Ulla Lindström kommer ut nu, när den svenska demokratin fyller 100 år. Historikern Gunnel Karlsson gör en betydande insats; hennes bok är läsvärd och skrämmande pedagogisk. Jag trodde inte att de kära gamla rekordåren kunde uppröra längre, men man behöver inte vara feminist för att storkna över tidens kvinnoförakt i politik och press.

LO-ägda Aftonbladet var värst, och krävde hennes avgång ideligen. Gunnar Sträng verkade av princip stänga portmonnän så fort Ulla Lindström öppnade munnen. Tjatiga fruntimmer var inte trevligt. Så fort hon höjde rösten var hon ”aggressiv”. 

Gunnel Karlsson visar att gubbarna själva häpnade över sin elakhet, när Lindström väl hade avgått och publicerat sin dagbok. Buster von Platen i Vecko-Journalen undrade om denna kloka skribent var samma ”stupida och vimsiga höna” som pressen berättat om? ”Den fåniga Ulla, grodornas, tabbarnas och klavertrampens famösa Tant U - henne som man själv var med om att skriva ner med både hätskhet och hänsynslöshet i spalterna?”

Självkritik på domedagen.

Ulla Lindström blev feminist redan i tonåren.

Tage Erlanders förhållande till sina kvinnliga ministrar var kluvet redan från början. Han insåg behovet av en kvinna i kretsen, men hade alltid problem med de verkliga kvinnor som infann sig. 1947 tog han motvilligt in nationalekonomen Karin Kock i regeringen: ”Karin Kock tillhör ju inte de stora andarna”, tyckte Tage. Tre år senare fick hon gå. 

Dags för Hildur Nygren som ”gav ett direkt osympatiskt intryck”. Hon blev inte gammal. Men kvinnoförbundet låg på som iglar, och 1954 blev det tredje gången gillt med Ulla Lindström. Hon blev konsultativt statsråd med ansvar för familj-, konsument-, bistånds- och flyktingfrågor. Det intressanta är att hon stannade i hela tolv år – och var ensam kvinna alla tolv åren! Först när hon avgått släpptes två kvinnor in: Alva Myrdal och Camilla Odhnoff.

Ulla Lindström blev feminist redan i tonåren. Efter föräldrarnas skilsmässa skickades hon till pappan för att kräva underhållspengar. Det säger en del. Precis som vännen Barbro Alving var Ulla Lindström Elin Wägners arvtagare när det gällde freden. 1935 deltog de som unga entusiaster i Wägners radikalpacifistiska aktioner. 

Som Bang blev Ulla Lindström journalist, redaktör för Vår bostad och Lärarinnornas tidskrift. 1946 valdes hon in i riksdagen och året därpå blev hon Sveriges delegat i FN. Där väcktes intresset för bistånd och befolkningsfrågan.

Tage tyckte inte att den ensamma kvinnan betedde sig som 'en i teamet'.

Naturligtvis begick Ulla Lindström politiska misstag. Hon hotade med avgång, det var inte lojalt. Hon sköt kvinnoförbundet framför sig, vilket också ansågs illojalt. Tage tyckte inte att den ensamma kvinnan betedde sig som ”en i teamet”. 

När det gäller NIB, Nämnden för internationellt bistånd, fick hon problem. Nämnden sköttes dåligt. Skördetröskor skickades till Algeriet utan reservdelar och chefen tystade intern kritik, som läckte ut. Som ansvarigt statsråd borde hon ha satt ner foten. Men framför allt stötte hon sig med den viktigaste av Erlanders pojkar, Olof Palme. Den unge Palme brann för biståndet, precis som Ulla Lindström, men de kom på kollisionskurs. Palme var inget helgon i den konflikten, menar forskarna. Han uppmuntrade Lindström i enrum, men baktalade henne hos Erlander.

Feministen Ulla Lindström var svårhanterlig för Erlander och hans grabbar, det framgår av Gunnel Karlssons skildring. Men det stora problemet låg i rörelsen själv. Socialdemokratin var grundmurat patriarkal, kvinnorna tillhörde helt enkelt fel kön i politiken. 

Däremot tror jag inte att all kritik som drabbade Lindström i den borgerliga pressen var könskodad. Hon var visserligen ett taffligt fruntimmer som pratade för mycket, och vägrade niga för drottning Elizabeth, men hon var ju därtill socialist. Vilket förstås var etter värre.

Ulrika Knutson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.