Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tage Erlander:
Dagböcker 1963-64

Tage Erlander och dåvarande konsultativa statsrådet Olof Palme.
Foto: - -

På 60-talet hanterade den folkkäre Erlander flera svåra förtroendefrågor.

P O Enquist ser dagboksbilder av en sömnlös kapten på en krängande skuta.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Sakprosa

TAGE ERLANDER | Dagböcker 1963-1964 | Gidlunds, 347 s.

Den trettonde volymen av Tage Erlanders dagböcker omfattar åren 1963 och 1964, och han är densamma som i första volymen från 1945. Starkt oroad av sina och Ainas förkylningar, självkritisk och ångestfylld efter urusla tal, alltid anande det värsta. Dock har han nu ett par decennier av det som borgarna kallade enpartistat bakom sig: det går ju hyggligt. Opinionssiffrorna pendlar runt 51 procent för Socialdemokraterna.

Avgrunden är objektivt sett inte så nära. Själv har han blivit folkkär. Han förstår det inte, men de sömnlösa nätternas planer på omedelbar avgång blir allt mer sällsynta.

Mitt uppe i allting exploderar så Wennerströmaffären, översten som var storspion och brände hela det svenska försvaret. Det är midsommaraftonen 1963. Den ska prägla hela perioden.

Erlander är på semester på Riva del Sole, Torsten Nilsson ringer. Själv fattar han ingenting. Hela den övriga regeringen verkar informerad, är detta ett tecken på att de inte litar på honom, eller att han börjar bli gammal? Han säger fel saker i början, har glömt att han nästan blev informerad om att Stig Wennerström var en säkerhetsrisk för ett år sedan, eller blev han?

Konstigt att ingen av regeringskollegerna har hört av sig.


Han avslöjar i dagboken "hur djupt kollegernas uppträdande i Wennerströmaffären skakat mig", och han vill nu avgå senast 1964, vid partikongressen. "Jag kan inte komma över detta, att ingen av kollegerna har ansett sig behöva mitt råd vid handläggningen av denna affär. Och ingen har förmått underrätta mej om vad som hände under den sista kritiska månaden. Det blir inte lätt att komma över detta."

Utåt är regeringen intakt. Inåt gungar det till, fast det vet ingen. Men han skulle hålla ut i ytterligare fem år, och då blir det Palme som efterträder, inte Sträng som just nu är Erlanders partiledarfavorit. Men nära var det.

Resten är historia. Så kan det gå.

Tre "affärer" vävs de här två åren in i varandra, och upptar nästan all inre politisk energi. Det är Wennerströmaffären, alltså avslöjandet av storspionen Stig Wennerström, försöken att få klarhet i Raoul Wallenbergs öde, samt "affären Sverker Åström".


Debatten denna vår 2012 (med anledning av 100-årsminnet av Wallenbergs födelse) om den svenska regeringens passivitet gentemot Sovjet, har handlat om svenskt ointresse. Det stämmer inte riktigt med Erlanders dagböcker de här åren. Man misslyckas, man gör dumheter, men ointresse: nej. Ständigt detta åskmoln Wallenberg. Erlander vrider sig i vånda, små öppningar tycks visa sig, så sluts de.

Erlanders älskade livläkare (vem litar inte på sin livläkare?) Nanna Svartz träffar en kontaktperson i Moskva som kanske vet att Wallenberg lever. Plötslig optimism, så dör det. Men Raul Wallenberg finns där hela tiden i dagboksanteckningarna.

Nyerere på besök. Erlander antecknar: "en frisk fläkt i vår instängdhet, där allt tycktes kvävas i Wennerströms och Åströms-affärernas unkenhet och ynkedom".

Åströms-affären? Sverker Åström?

Ja, Åström är på tal till kabinettsekreterarposten, säkerhetspolisen motsätter sig häftigt. Sverker Åströms homosexualitet är (ännu) inte officiell. Man skuggar honom. Han möter unga män i Gamla stan. Rapporter till regeringen som våndas, i plenum. Vad ska man tro.

Samtidigt har Åström en enorm auktoritet inåt, ingen kan Sovjet som han, Erlander litar helt på honom. Men vad med detta "brev" han skriver till Wennerström, och som dissekeras, kunde man tänka en homosexuell förbindelse?

Nya regeringsvåndor. Vem kan man lita på?


Chrusjtjov kommer på besök, man tar upp Raoul Wallenberg, naturligtvis. Men: hur med honom hantera Wennerströmfallet? Och är verkligen den främste och briljantaste diplomaten Åström pålitlig, och vem träffar han, och är han homosexuell? Nya regeringssammanträden om Åströms sexprofil.

Till slut blir säkerhetspolisen säker, och ett dystert lugn sprider sig i regeringen. Ja, han är homosexuell. Ja, han är pålitlig. Nej, inte så pålitlig att han kan bli kabinettsekreterare. Inte än. Det blir han först 1972.

Det hedrar Erlander att han under hela denna Åströmkris ilsket fnyser "So what!" Och då kan man förlåta honom hans permanenta moraliska upprördhet över de dansande damernas nätstrumpor på Folkan.