Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tage Erlander / Dagböcker 1959

1959 var inte bara Ingo utan ett händelserikt år i den svenska inrikespolitiken. P O Enquist hyllar Tage Erlanders öppenhjärtiga dagbok om inre och yttre partistrider.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

TAGE ERLANDER | Dagböcker 1959 | Gidlunds, 292 s.

Med Tage Erlanders häpnadsväckande – det är det riktiga ordet – dagböcker är det ju så, att han i den första publicerade delen från 1945 chockerade genom att vara fullständigt och brutalt uppriktig. Sedan blev han, i några av de kommande årens dagböckerna, något mer försiktig. Förstod han kanske att det otryckbara kommer att tryckas?
Men nu är det året 1959, och han är i gammal fin högform: alltså fullständigt uppriktig, och rå, känslig, självkritisk. Vilket blir storartad läsning, samt unik historieskrivning.
Stort och smått. Ibland små noteringar i förbigående som man nästan missar, men som, om de offentliggjorts den gången, varit enorma kioskvältare, särskilt i denna tidning. Den 15/8 1959 kl 10.30 noterar han: ”Undén tog efter konseljen upp den persiske shahen Mohammad Riza Pahlavis giftermålsanbud till en av prinsessorna på Haga. Nej, så klart.”
Va?! Var det prinsessan Birgitta? På Påfågelstronen! Skulle kanske ha förändrat Irans blodiga historia! Och vem sa nej? Regeringen? Eller Tumba?
1959 är seklets stora getingsommar, rymmer också Ingemar Johanssons seger mot Floyd, Jarl Hjalmarsson blir stoppad av socialdemokraterna som ovärdig FN-delegat eftersom han anses opålitlig i neutralitetsfrågan. ATP går igenom med avhopparen Königsons hjälp. Chrustjov inställer dramatiskt ett besök i Sverige. Men Erlander är nu varm i kläderna som permanent statsminister, principen med det statsbärande partiet är infört, och Palme har växt fram till att bli hans privata skuggregering.
1959 är ett tillväxtens och den begynnande storhetstidens år; de borgerliga partiernas ledare har det svårt, särskilt Ohlin, om vilken intet gott ord här sägs, men många föraktfulla. Gunnar Hedlund är dock en alltid pålitlig vän i viken, vilket gör gott i böndernas plånböcker, men får LO-ordföranden Arne Geijer att rasa. Anteckning 23/3: ”Han blev nästan vild. Han fortsatte med att angripa partiets jordbrukspolitik ända sedan 1947 och skildrade hur industrifientlig vår inställning var. Våra egna väljare tar vi ingen hänsyn till utan fjäskar bara för bönderna etc. Det hela var mer än trist. I ett läge, då partiet verkligen befinner sig på offensiven skall vi få detta oherrans besvär med L.O.”
Men Geijer har en poäng. Erlander byggde i viss mån sitt långvariga politiska regeringsinnehav på flört med en bortdöende bondeklass, delvis i konflikt med det våldsamt växande industriella Sverige.

Intressantast är dock en annan fråga. Det är den uppslitande debatten om Sverige bör skaffa atomvapen, eller ej.
Man glömmer lätt hur nära det var. Och vilka som stod på vilken sida i det socialdemokratiska partiet.       
På nejsidan – mot svenska atombomber – partiets briljantaste hjärnor som Ernst Wigforss och Östen Undén, men också socialdemokratiska kvinnoförbundet och Broderskapsrörelsen. För ja till svenska atombomber stod, bland många prominenta socialdemokrater i partiledningen, Sköld, Tage Erlander och – häpnadsväckande nog – Olof Palme.
Vad som egentligen hände internt inom partiet har diskuteras, debattlinjerna varit otydliga. vissa av argumenten kan kategoriseras under rubriken ”ett motiv döljer ett annat”.
Men denna dagboksvolym gör dock historien klarare.
Partiet var delat, Erlander våndas inför sprickan i partiet, men argumenterar för ett ja. Han noterar att den ivrige atombombsförespråkaren Sköld i en tv-debatt mot Wigforss varit ”verkningsfullare” – med tillägget ”att Olof Palme mer uppskattade Skölds argument berodde väl på att Skölds argument var desamma som Palme brukade använda”.
Vilka argument då? En närmast idealistisk och av tandemparet Erlander/Palme omtyckt tanke var, att Sverige genom att skaffa atombomber skulle bli en av de ”kärnvapenbestyckade smånationer” som kunde pressa stormakterna till nedrustning. Vilka de bestyckade smånationerna skulle vara, och hur många, sades aldrig; men i varje fall Sverige.
Det är kanske inte bara naivitet. Finns här inte ett stänk av hemlig stormaktsdröm?

Den 4/4 skriver Erlander – partiet vrenskas, kvinnoförbundet som vanligt oförmöget att fatta de stora linjerna – att det är viktigt att driva frågan om anskaffande av atombomber vidare trots partisplittringen – ”Jag redogjorde för min av Palme (sic!) inspirerade uppskovsplan beträffande atomvapnen. Uppskov med ställningstagande, men vidtagande av åtgärder, som skall ge oss möjligheten för ett positivt beslut 1965. Sträng sa ingenting och deltog inte i slutet av överläggningen, men Torsten (Nilsson) var utomordentligt entusiastisk.”
”Vidtagande av åtgärder” betydde fortsatt kärnvapenforskning, 1965 skulle ett ja då vara ofrånkomligt.
Hela tiden är Östen Undén en besvärlig bromskloss. Absolut nej till bomben. Bifaller inte ens anslag för ”vapenforskning” även om det kallas ”skyddsforskning”. Saknar tydligen språklig fantasi. Tycker sig ana hemliga vägar till bomben.
För att inte tala om kvinnoförbundet, och dess vice ordföranden Nancy Eriksson. Helt enkelt omöjlig tant.
Ett signifikativt möte i partiets ”Atomkommitté” den 15/6. ”Sköld har varit mycket bra och nyttig.” Däremot hade Sven Andersson (försvarsminister och också han bombentusiast) ”en förunderlig förmåga att trassla till linjerna. Utan någon som helst anledning började han i går tala om att försvaret överväger att låta robotarna få en räckvidd, så att den baltiska kusten nås. Alltså det som militärerna så bestämt förnekat inför mig”. Den senare meningen signalerar onekligen betänksamhet hos Erlander; går militärledningen bakom hans rygg?
Kärnvapenbestyckade missiler på Gotland var väl ungefär lika lugnande för Sovjet och fredsframkallande (och gjorde Sverige till ett självskrivet first strike target) som senare atomstridsspetsar på Kuba. Fyra minuter bort i båda fallen.

Sven Andersson hade alltså klantat sig, och avslöjat militärens ambitioner. Och planer, dock ännu ej offentliga. Erlander får ett problem. ”Om nu detta var olyckligt försvarar det inte Nancys fullständigt hysteriska utfall, där hon talar om konspirationer och försättande i tvångslägen och om behandlingen av kvinnorna på ett sådant sätt, att jag ansåg mej tvingad att tala mycket allvarligt men som jag ändå hoppas snällt till henne.”
Nästa dag, den 16/6, är han ännu skakad. ”Hennes anförande var ju förskräckligt. Fyllt av de mest kränkande beskyllningar, osammanhängande bittra anklagelser framförda i en enda orgasm utan återhämtning.” Han våndas, vill förklara att han inte ”försökt föra henne bakom ljuset genom att bakom kvinnornas och Undéns rygg skapa en majoritet för bifall till atomvapen”.
Något i den stilen var det nog ändå. Nancy var säkert förfärlig. Heder åt en sådan häxa.
Men, i ärlighetens namn: vem i dagens politiska värld vågar blotta sitt tvivel och sina misstag på detta sätt? Heder åt Erlander och hans mirakulösa dagbok, en stor politiker som går med garden nere, skriver som det var, på det att vi måtte lära oss hur det kan bli.