Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Sydafrika tycks gå mot en mörk framtid

Damon Galgut är författare och dramatiker.
Foto: Giles Anderson / TT NYHETSBYRÅN
Jens Liljestrand.
Foto: OLLE SPORRONG

Sydafrikanska Damon Galguts ”The promise” vann det prestigefyllda Bookerpriset förra året. 

Jens Liljestrand ser teknisk finess bli en stor släktkrönika över åren innan och efter apartheid. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Sydstatsgotiken, eller ”the Southern gothic” på engelska, upphör aldrig att fascinera. Som ett slags slaggprodukt från det agrara slavsamhällets närmast ofattbara vidrighet, tecknas i en rad numera klassiska verk resterna av en på samma gång förljugen och resignerad kultur där förfallet är ohjälpligt och katastrofen oundviklig.

Jag kommer att tänka på sydstatsgotikens svarta humor, groteska livsöden och dragning åt magisk realism när jag läser 2021 års Bookerprisvinnare, sydafrikanen Damon Galguts ”The promise”. Som släktkrönika från Sydafrika under och efter apartheid påminner den om familjetragedin i verk som Faulkners ”Stormen och vreden”, medan stafettberättandet, där en kör av röster bär fram historien, för tanken till samma författares ”Medan jag låg och dog”.

”The promise” följer familjen Swart, vita afrikaaner i medelklassen, på deras gård norr om Johannesburg. Huset är stort, men inte märkvärdigt, på en stubbig och ogästvänlig bit mark. På Swarts ägor bor även den svarta hushållerskan Salome i ett skjul.

Det är en på ytan rätt enkel roman, rent stilistiskt på en annan nivå än förra Bookervinnaren 'Shuggie bain'.

I mitten av 1980-talet, i ett land där den vita regimen har utlyst undantagstillstånd och rasförtrycket är på väg att nå vägs ände, dör mamman Rachel cancer. Hon vårdas i slutskedet av Salome, och avtvingar på dödsbädden sin make Manie löftet att som tack låta hushållerskan få den bit land hon bor på.

Så inleds berättelsen om familjen Swarts obetalda skuld, för änklingen och familjefadern har förstås inga planer på att ge bort en enda millimeter av sin egendom. Med nedslag grovt räknat var tionde år får vi se de efterlevande – Manie och hans barn Amor, Anton och Astrid – leva vidare genom Sydafrikas moderna historia, hur de utvecklas, mognar, åldras och stagnerar under bördan av det tomma löftet till Salome.

Det är en på ytan rätt enkel roman, rent stilistiskt på en annan nivå än förra Bookervinnaren ”Shuggie bain”, men två skickligt använda litterära grepp lyfter boken. För det första strukturerar Galgut historien med familjemedlemmarnas dödsfall som fixpunkter, krasst biologiska hållplatser i flödet av omtumlande händelser i ett land som kastas från PW Bothas rasism till Nelson Mandelas hopp om försoning till Jacob Zumas korruption. I romanens fyra delar skildras hur familjen gång på gång samlas, begraver, minns och går vidare, ständigt påminda om sin skuld och ständigt lika oförmögna att göra det som krävs.

För det andra är Damon Galguts snygga sätt att sömlöst byta perspektiv, ibland flera gånger på samma sida, och låta oss omväxlande följa både huvudpersoner och perifera statister – prästen, mördaren, uteliggaren, de hungriga schakalerna – med en enkel lekfullhet som får berättelsen att ibland stanna upp, ibland snabbspola framåt, ständigt på jakt efter nya intryck, nya mikrokosmos av existens att projicera upp på filmduken.

Överlag får jag aldrig syn på något slags gemenskap i denna märkligt anonyma familj.

Vilket behövs, eftersom familjen Swart så småningom blir allt mindre intressant. De två äldre syskonen, den självupptagna klättraren Astrid och hennes storebror, drömmaren och snyltaren Anton, känns lite väl förutsägbara i sin hopplöshet medan lillasystern Amor snarare på ett lite banalt sätt får representera godhet och konstruktivitet.

Men det som framför allt får familjen Swart att kännas tvådimensionell är bristen på emotionell laddning mellan huvudpersonerna. De band som får oss att återvända hem – om det så handlar om kärlek, eller revanschlust, eller bara nostalgi – förblir diffusa i ”The promise”. Överlag får jag aldrig syn på något slags gemenskap i denna märkligt anonyma familj, så svag i sin identitet att varje begravning i boken äger rum autonomt, i ett eget trossammanhang.

Det är förstås en medveten poäng i boken, som i denna skarpt allegoriska roman tecknar bilden av ett Sydafrika som hålls samman inte av en historia, utan av en skuld. Och där det brutna löftet inte bara står som metafor för den vita befolkningens dåliga samvete, utan i ett större perspektiv också sammanfattar tragedin i ett en gång förlovat land, ett land vars framtid just nu ter sig allt annat än löftesrik.


ROMAN

DAMON GALGUT

The promise

Chatto & Windus, 295 s.


Jens Liljestrand är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.