Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Sveriges knarkpolitik bygger på okunskap

Johan Wicklén är journalist och författare.
Foto: Emil Fagander
Leonidas Aretakis är chefredaktör på Flamman och författare.
Foto: Lisa Mattisson

Allt fler länder omprövar just nu sin narkotikapolitik – men inte Sverige. 

Ulf Olsson läser två böcker som visar varför vi behöver en ny linje. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I det Kalifornien där jag bor är marijuana för personligt bruk legaliserat sedan några år. Man går några kvarter för att komma till en dispensär. Det gammalmodiga ordet används gärna, trots att marijuanan är långt ifrån gratis. Tvärtom: det är dyrt. Man går in i affären, efter att först ha godkänts av en vakt som skannar in och registrerar ens legitimation, och väl inne kan man i glasmontrar se såväl gröna knölar som eleganta förpackningar. 

Produkterna är uppdelade efter användningsområde – rekreation, smärtlindring, sömn – och efter hur de skall inmundigas: rökas, ätas, drickas, smörjas in. Inget särskilt märkvärdigt, med andra ord, det enda som skiljer affären från andra är den lite kväljande, sötaktiga doften. Och vakten, registreringen.

Marijuana är helt enkelt en vardaglig företeelse här, och än har delstaten inte gått under. Den illegala marknaden fortsätter samtidigt att frodas. Liksom den legala erbjuder den lokala langaren gratis hemkörning, men också lägre priser. Och vill man ha mer än bara gräs så kan man beställa sina hallucinogena svampar, eller vad man nu önskar sig, för leverans någon dag senare. 

Under de två senaste åren, läser jag, har 1300 människor avlidit i överdoser av fentanyl i San Francisco, en stad mindre än Stockholm. Men det är knappast den legala marijuanans fel. Och landet plågas fortfarande av ”opioidkrisen”: smärtstillande medel producerade av profithungriga läkemedelskoncerner vilka visade sig vara dödligt beroendeframkallande. Marijuana dödar ingen – och den är knappast någon inkörsväg som leder direkt till droghelvetet, det är helt andra krafter som bestämmer vilka droger jag kommer att fängslas av.

Allt fler länder omprövar sin narkotikapolitik – men inte Sverige. ”En fortsatt restriktiv politik” skall råda, deklarerar socialminister Lena Hallengren, när ännu en utredning skall tillsättas. Men det sker mot bättre vetande. Redan Folkpartiets Bengt Westerberg, då socialminister, yrade om ett inbördeskrig mot ”knarket”, och slog fast att ”det skall vara förbjudet att knarka”. Men Folkpartiet lär försvinna långt innan folk har slutat berusa sig. Och den ”restriktiva” politiken, som rätteligen måste kallas ”repressiv”, har inte gett några som helst goda resultat: den naiva tron att det går att skapa ett ”narkotikafritt samhälle” har i själva verket dödat människor. Det var en borgerlig valseger 1976 som öppnade för repressionen, men sossarna hakade beredvilligt på. Liksom pressen, som älskat sina knarkrubriker.

Någon politisk debatt om drogerna finns knappast. Men två nya, journalistiska och anekdotiska, böcker bidrar till det pågående, om än alltför långsamma uppluckrandet av de fastlåsta positionerna. Johan Wicklén ger i sin ”Vi ger oss aldrig!” en historieskrivning över både användningen och kriminaliseringen av cannabis, med inflikade berättelser av människor som talar om relationen till drogen. Kvar i minnet dröjer sig Henriks berättelse: han odlar lite marijuana i garaget eftersom drogen lindrar hans kroniska, mycket svåra ryggvärk, vilken medicinen är hjälplös inför. Men han åtalas och fälls – så vad ska han nu ta sig till? Domen, inte drogen, förstör hans liv.

Leonidas Aretakis fokuserar i ”Extas i folkhemmet” på de hallucinogena drogerna, från ayahuasca till LSD, vilka båda fått en ny aktualitet. Läkemedelsbolag och riskkapitalister investerar, mikrodosering pågår – det är en öppen fråga om drogerna skall användas till människors njutningar, till medicin, eller till att höja arbetskraftens produktivitet. Aretakis möter shamaner med rituellt bruk av hallucinogena droger, nyliberaler och libertarianer som ordnar fester, han intervjuar forskare. 

Men politikerna lyser i båda böckerna med sin frånvaro. Det är nog lika bra: det är närmast plågsamt att läsa återblickarna på den förda politiken, resonemangen bakom dem, den roll som spelats av polis och påtryckargrupper – och hur liten betydelse vetenskap och kunskap har haft. Så varför har svensk politik låst sig vid repressionen som enda vapen? 

Okunskap är ett skäl. Därför kunde repressionen formuleras i nationalistiska termer. Wicklén visar hur idéer om ”vår kultur” kontra det ”osvenska” knarket, blir styrande: ”orientaler” knarkar, svenskar dricker. Och fortfarande tycks polisarbetet styras av sådana idéer: poliser trakasserar ungdomar, kräver urinprov – men det är kidsen utan ”helsvensk bakgrund” som testas mest, men oftast negativt. Oskyldiga alltså – men förmodligen skyldiga ändå, innerst inne, eftersom inte ”helsvenska”?

Hos Aretakis fördjupas bilden av vad man måste kalla det ”nationella felslutet”. Hallucinogena droger är helt främmande för svenskar – eller? Men Aretakis tar upp forna tiders drogbruk, han refererar Linnés och lärjungarnas intresse, han tar upp de samiska shamanerna. Och både bolmört och toppslätskivling växer i landet, och vi har väl inte varit dummare än att vi utnyttjat den förekomsten? Men i koloniseringen av Sápmi slog man hårt just mot shamanerna och drogerna. 

Och där är vi. ”Avtråka folkhemmet” var en paroll konstnären Öyvind Fahlström levererade. Det lyckades han nog bara tillfälligt med. Samhället fortsätter att hävda att hallucinogena droger intas av ”dåligt integrerade, omogna människor”. Min favoritdrog är vin, helt enkelt. Men jag vill ändå gärna bli räknad till de dåligt integrerade: vem vill vara delaktig i en politik som testar, fängslar och dödar?


SAKPROSA

JOHAN WICKLÉN

Vi ger oss aldrig. Så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket.

Volante, 320 sidor

SAKPROSA

LEONIDAS ARETAKIS

Extas i folkhemmet. Sveriges psykedeliska historia.

Natur & Kultur, 295 sidor


Ulf Olsson är författare, professor emeritus i litteraturvetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.