Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Självklart stod jag på Horaces sida

Kjell Espmark, Per Wästberg och Horace Engdahl under Nobelprisutdelningen 2017.
Foto: Henrik Montgomery/TT / TT NYHETSBYRÅN
Stig Larsson är författare.
Foto: MIKAEL SJÖBERG
Pär Wästberg är aktuell med en ny bok om Svenska Akademiens historia.
Foto: ANDERS WIKLUND/TT NYHETSBYRÅN

Per Wästbergs ”Utsikt från stol 12” är ett slags hyllning till Svenska Akademiens historia. 

Stig Larsson ser akademiledamoten reparera skadorna som kalabaliken runt institutionen orsakade. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. De senaste tre åren lite drygt har varit tunga år för mig. Svårt att skriva, svårt med livslusten. Men så, strax före jul, jag vet inte vad som skedde. Men ljuset kom tillbaka. Hela det här med metoo, Svenska Akademien-striden, även om jag inte direkt har varit inblandad – det är klart att jag har blivit illa till mods.

Eftersom den bok som jag nu ska recensera, Per Wästbergs ”Utsikt från stol 12”, berör detta måste jag redovisa min position. Det vore inte fair av mig att undvika det. Jag är nära vän med Horace Engdahl, Katarina Frostenson och Jean-Claude Arnault. Och står, utan att tillhöra Akademien, på det vi kan kalla hardcore-linjen (Horace + Göran Malmqvist och Kristina Lugn) som på något konstigt vis ändå kom att segra. Jag kände olust inför den rosa-orangea Sara Danius och hennes Sancho Panza, Sara Stridsberg, som ger ut en roman med titeln ”Kärlekens Antarktis”, tydligen omedveten om att man tar henne för en Björn Ranelid-epigon. Kitschfaktorn i titeln har möjligen slagits av Johannes Anyuru och det här med att drunkna i mödrarnas tårar.

Nog om det.

Det Per Wästberg har gjort är att gå igenom sina tolv föregångare på stol 12 i Svenska Akademien. Det kanske inte låter så lockande, gamla gubbar, ämbetsmän och professorer. Men då glömmer ni något. Wästberg har under de senaste tjugo, tjugofem åren verkligen utvecklats som författare. I dag skriver han med en elegant avslipad svenska. Han är underhållande utan att vara undergiven läsarna. Den bästa jämförelsen jag kan komma med är Klas Östergrens ”Med stövlarna på och andra berättelser”.

Det är bara söndagsbarn som känner igen ett annat söndagsbarn. Jag må ha varit fattig och bespottad, men jag har haft min absoluta tilltro till mig själv. Lite grand som den, på gott och ont faraolike Lars Norén: Ta av mig allt, men jag finns fortfarande kvar. 

Jag ryste till när jag läste den sista meningen.

Wästberg är inte alls sådan. Han har aldrig legat på botten (som jag och Norén). Men han har haft det bra. Och det gäller även, tror jag mig kunna säga, jag och Norén. Detta att ha haft det bra gör att du saknar all form av ressentiment. Vilket är ett fint ord för avund, revanschlusta, molande agg.

Frånsett Bo Bergman och Werner Aspenström handlar dessa tolv porträtt inte om poeter, författare eller dramatiker. Det rör sig om vetenskapsmän, jurister, ämbetsmän och i ett fall en gynekolog. Men det är män vars öden jag känner mig oväntat berörd av.

Det längsta kapitlet handlar om Bernhard von Beskow, ett namn jag tidigare inte kände till. Han var akademiledamot i fyrtio år (1828-1868), varav de sista trettiofyra åren dess ständige sekreterare. Med diplomati och ovanlig arbetsförmåga lyckades han hålla samman Svenska Akademien, som hade interna strider och angrepp från pressen – inte helt olikt senare tiders.

Wästberg skriver: ”Hans gudsbild var ljus och konturlös och förbands med att göra sin plikt och ta vara på livet. Upprorsmannen som fängslades i Getsemane och av knektarna fördes till sin offerdöd fick ingen framträdande plats i hans verk. Det kristna evighetshoppet omfamnade han knappast på allvar. Hans eget hopp stod till eftervärldens rättvisa domslut. Men det uteblev, i stället följde en tystnad som jag nu ser som min plikt att bryta.”

Jag ryste till när jag läste den sista meningen.

För det måste vara många decennier sedan en svensk författare använde sig av uttrycket ’min plikt’.

Av den dåtida kretsen av akademiledamöter är det väl bara Tegnér själv som fortfarande är läsbar.

Men det är så man bör läsa den här märkvärdiga boken. Den är skriven av en person som blivit skakad i grunden. (Och det är, åtminstone för mig, svårt att se framför sig en skakad Per Wästberg.) Hela denna kalabalik eller, med Göran Sonnevis ord, debacle som följde på anklagelserna mot Arnault och Frostenson, måste ha gjort ont i honom.

 ”Utsikt från stol 12” är ett sätt för honom att reparera skadan.

 Jag menar att han har lyckats. 

Inte minst intressant är det för mig att läsa om de tidiga innehavarna av stolen. Som Gustaf Fredrik Wirsén (1826-1827). Det är inte som poet eller talskrivare som Wirsén imponerar. Tegnér har säkert rätt när han förtörnad skriver till en biskopskollega: ”Wirsén är idel skinka och soliditet”. (Men av den dåtida kretsen av akademiledamöter är det väl bara Tegnér själv som fortfarande är läsbar.)

Men Wirsén, som redan vid 34 års ålder var både krigs- och finansminister, står fram som ett gott exempel på den icke-korrupta ämbetsmannastilen i Sverige. Att sätta landets väl framför sitt eget. Att visa klarsyn och mod. Ett slags föregångare till dagens Inga-Britt Ahlenius.

Det mest dramatiska personporträttet är nog det av Gustaf Retzius (1901-1919), vars doktorsavhandling grundade sig på mikroskopiska undersökningar av ögats näthinna. Wästberg bygger sin studie i mångt och mycket på Nils Uddenbergs biografi ”Skallmätaren” (2019), som jag inte har läst.

August Strindberg och Selma Lagerlöf kritiserades av Gustaf Retzius.
August Strindberg.
Foto: SÜDDEUTSCHE ZEITUNG PHOTO/IBL
Selma Lagerlöf.
Foto: TT NYHETSBYRÅN

Retzius gifte sig med Anna Hierta, dotter till Lars Johan Hierta. Från början var de ett par som bekämpade samhällets klassklyftor och den europeiska kolonialismens förtryck av det egyptiska folket. Men allt efter som kom de att bepansra sig mot tidens omoral. Ett sippt och alltmer hysteriskt försvar mot inte bara Strindberg, även Selma Lagerlöf, som hyllat denne i sitt Nobeltal 1909, liksom den omoraliske Verner von Heidenstam.

Retzius var en föregångare till Herman Lundborg och rasbiologin. Men det är för enkelt att avfärda honom som rasist. Vi lägger vår tids idéer över gången tids och dömer hej vilt. Det finns något löjeväckande, närmast komiskt i detta.

Det känsligaste porträttet är det av Bo Bergman (1925-1967), den unge Per Wästbergs favoritpoet.

”Första gången jag såg honom och visste vem han var satt han i stolen intill mig i Stenbecks frisersalong, Karlavägen 72. Jag häpnade över att han blev klippt i öronen; jag visste inte att det förekom.”

Det här bör ha varit 1946, möjligen -47. För snart jämnt 75 år sedan.

Redan 2005 publicerade Wästberg ett urval: ”Vårfrost. Bo Bergmans poesi och prosa”, som gjorde att jag redan då fick upp ögonen för honom. Denne saklige, nästan spröde men mycket sensible skildrare av sin tid.

Det händer att en författare eller poet lyfter fram en föregångare – jag tänker närmast på Joseph Brodskys essä om W.H. Auden – som har gjort att denne blir mer än ett namn för mig.

Jag avslutar med Wästbergs vackra ord mot slutet av teckningen av Bo Bergman:

 ”När en vän eller anförvant dör, kliver han eller hon in i en själv och förtränger en del av ens jag. Man krymper inte utan växer genom att tillägna sig förlusten. Mindre jag och mera människa.”


SAKPROSA

PER WÄSTBERG

Utsikt från stol 12

Norstedts/Svenska Akademiens handlingar, 439 s.


Stig Larsson är författare och mångårig medarbetare på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=78997&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.

KOMMENTERA ARTIKELN

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Expressen möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till expressen.se. Expressen granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Läs mer om kommentering här.