Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Svensk midsommar och skamfyllda erektioner

Thomas LarssonFoto: Nirstedts
Foto: Nirstedts
Nina Lekander.Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN / NORSTEDTS

Fyren är i litteraturen inte sällan en symbol för identitet och hemvist.

Nina Lekander finner en medelåderskrisande man i kustbandet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Om Thomas Larsson och hans 80-talsromaner har jag ur näthavet intet fiskat upp, men titeln ”Fyrbåken” frestar och väcker associationer: ”Mot fyren”, ”Pappan och havet”, Wintersons ”Fyrväktaren” … alla underbart och underfundigt poetiska, lekfullt och ironiskt underskruvade.

Larsson tackar Tove Jansson, August Strindberg och Gustav Filip Creutz för citatlån. Av sistnämnde 1700-talsskald minns jag inte mer än en rad från ”Atis och Camillas”: ”Jag sjunger om den eld, som plågar och förnöjer”.

Visst, här finns eld i både den gamla fyrbåken på skärgårdsön Reglarö och människokropparna. Fast mest en oroligt flackande glöd hos huvudpersonen och delvisa jagberättaren Torbjörn. En medelåldersman som under ett sabbatsår med avgångsvederlag förskansar sig i sommarhuset på den lilla ön i Roslagen. Föresatsen är att skriva öns historia alltsedan fyrbåkens uppförande på 1700-talet. Och dess människors uppförande i en uppbruten kronologi som först är lite knepig att få grepp om.

Torbjörn identifierar sig med Muminpappan.

Klart står att det handlar om två släkter eller familjer som lika dramatiskt som sorgesamt flätar sig samman under åren. Torbjörns intellektuella (styv)svärfar Wilhelms familj plus den bofasta fyrvaktarättlingen och svinpälsen Antons djupt dysfunktionella dito.

Torbjörn identifierar sig med Muminpappan, men vi är långt från några ”Muminpappans bravader”. Han har dock onödighetskänslorna gemensamt med pappan, den existentiella oron, men ingen närmare relation till havet eller för den delen gloet. Hans stora sorg är änklingens. Hans självmördade sjuka fru Kattis var en av våldsverkaren Antons tvillingdöttrar.

Vänskapsproblem, identitetstvivel, skamfyllda erektioner.

Därtill bekymren för de egna präktiga barnens väl och ve, en dum chef på jobbet, vänskapsproblem, identitetstvivel, skamfyllda erektioner.

Det blir ibland lite för mycket och trångt för en och samma gryta. Texten kunde ha bantats och tajtats till; de mer eller mindre kvasipoetiska avsnitten med växelvisa, avbrutna repliker och scenanvisningar gjorts distinktare.

Vidare är det möjligt att Wilhelm liknar Strindbergs intendent Borg, men jag hade velat ha mer av Augusts och Toves lyriska elasticitet och färggranna naturbeskrivningar. Mer än typ ”havet, jaha”.

Svensk midsommar och snygga satsförkortningar.

Emellertid: jag gillar en hel del av manlighetsgrubblet, beskrivningarna av våldets och sexualitetens ostyrsliga flammor, vardagens filmjölksintag, svensk midsommar och snygga satsförkortningar.

Men troligen skulle Thomas Larsson och Torbjörns inre Mårra och identitetssökande Hemul ha tjänat på att läsa om ”Pappan och havet” och även apostroferade Joan Didion och dennas ”Ett år av magiskt tänkande”.

En fläkt av positivt tänkande: Larssons nästa bok blir säkert bättre än den här.

 

ROMAN

THOMAS LARSSON

Fyrbåken

Nirstedt, 416 s.

 

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Trosbekännelser”.