Svaret på Palmemordet är bättre än polisens

FRAMTIDENS NAMN. Henrik Bromander stakar ut en ny väg för den svenska romankonsten, enligt Victor Malm.
Foto: Emil Malmborg

Henrik Bromanders nya roman ”Skymningstid” tar läsaren till ett murrigt 1970-tal.

Victor Malm upptäcker en mindre formsvacka – men engageras av paranoian.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Först när jag läste Henrik Bromanders programförklarande essä om den svenska litteraturens tråkighet i DN 2018 blev jag riktigt klok på vad hans litterära projekt handlar om. Den fantastiska manlighetstrilogin var avslutad, de sorgliga snubbarna låg avklädda i rännstenen, och jag undrade var detta aparta författarskap – 2010-talets stora genombrott – skulle ta vägen härnäst. Kvinnligheten? En resa genom landet med Gogols ögon?

Politiken? Moralen? 

Så kom det! 

Han började skriva om Émile Zola!

Eller närmare bestämt en skämtteckning av författaren som kastar sig under ett droskhjul för att kunna beskriva hur det känns att bli överkörd, en ganska beskedlig bild av realistisk törst och litteraturpolitik. Först när svenska författare är beredda att lära sig av verkligheten och slutar gömma sig i sina egna små världar kan deras litteratur bli ”relevant på riktigt”, menade Bromander. 

Anklagelsen träffade rätt, inte minst som han i den litterära praktiken stakar ut en bättre, friskare väg för den svenska romankonsten. Nya iskallt paranoida ”Skymningstid” är ytterligare ett bevis på det. 

Förra romanen, ”Högspänning”, är dock fortfarande hans bästa. Den handlade om en elallergisk svensklärare och hennes revolt mot ett oförstående samhälle. Självupplevt? Knappast, men den kändes ändå mer sann, mer relevant, mer verklig än snart sagt hela den samtida bekännelselitteraturen. Alla som läste ”Högspänning” fick se, känna hur det i verklighet är att bli överkörd, även om droskan i det här fallet stavades Försäkringskassan.

Den här gången kommer han dessvärre farligt nära folkpsykologiska fällor.

”Skymningstid” når inte den nivån. Bromander har lämnat vår tid för folkhemsåren, det är 1970-tal, grått, murrigt och barn bär det för mig mytologiska plagget ”olle”; vänstergrupperingar skaffar sig våldskapital och socialdemokratins framtidstro börjar svaja, trots att statsministern heter Olof Palme. Men romanens ämne är som vanligt extravagant, långtifrån bävernylon och manchester. Djupt i den neutrala helyllestaten finns nämligen militära celler installerade, och det är mer än sannolikt att de har nära, farliga kopplingar till statsapparaten. 

Gunnar Björk leder en av dem. Han är även misslyckad major i Strängnäs och gift med en psykiskt sjuk överklasskvinna, men det är cellen och de tre andra, militärt kompetenta männen i den som är hans livs mening. Högerradikaliseringen som han och den dras in i, och de följande, allt farligare lagbrotten, verkar ha mer med existentiellt begär än sanna övertygelser att göra. 

Sveriges mest klassiska deckarpar – Maj Sjöwall och Per Wahlöö, fotograferade i Henrik Bromanders hemstad Malmö 1971.
Foto: TORBJÖRN ANDERSSON / EXPRESSEN TT NYHETSBYRÅN

Den olyckliga utvecklingen gör dock att Monika Nilsson, utredare av högerextrema hos Säkerhetspolisen, får vittring på dem. Hon är historiker, polis och missnöjt gift med en trist lärarsosse, en snillrik karaktärsuppdatering av den klassiska svenska snuten – Sjöwall/Wahlöö hade nickat uppskattande. Thrillern som följer är inte direkt rafflande, en vaken läsaren anar fort vart det bär, men så är idén främst politisk och tempot den psykologiska realismens. Gunnar och Monika är nästan utstuderat sammansatta figurer, något Bromander normalt sett excellerar i att skriva. Den här gången kommer han dessvärre farligt nära folkpsykologiska fällor, schematiska och ointressanta tankar om arv och miljö, grejer som Zolas romaner borde förses med varningsskylt för. 

Problemet är lyckligtvis inte avgörande, särskilt eftersom den politiska, konspirationsteoretiska bilden av ett ännu inte avlägset Sverige, där alla verkar ha förlorat tron på framtiden, är enastående. Paranoian som litterär teknik är ofta tungrodd, den blir gärna stollig som hos Thomas Pynchon, eller lätt obegriplig som hos John le Carré. Bromander gör den försåtlig enkel, till en krypande osäkerhet i meningar, replikskiften och små detaljer. Teknisk bravur, kan man kalla det. 

Det är nog därför som romanens kanske-svar på Palmemordet, presenterat i en blindtarmslik avslutning, övertygar mig mer än fjolårets dötrista presskonferens. Konspirationsteorier behöver ju inte vara sanna för att säga något sant om verkligheten.


ROMAN

HENRIK BROMANDER

Skymningstid

Weyler, 425 s. 


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida. 



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=80694&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.