Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Surdeg, misshandel och hjärtan på instagram

Agnes Lidbeck.Foto: Kajsa Göransson

En instagrammande och surdegsbakande förortspappa är huvudperson i Agnes Lidbecks nya roman.

Jens Liljestrand läser ett gripande porträtt av manlig vilsenhet och bekräftelsebehov.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | ROMAN. Det finns en särskild sorts melankoli hos den privilegierade medelklassen, ett lyxproblem så generande banalt att det knappt går att klä i ord och som kretsar kring det ofrånkomliga faktum att livet rinner i väg.

Detta vemod är i själva verket ett slags grundstämning som med fördel kan studeras vid Ica-butikernas hyllor för texmex-mat varje lördagskväll, på pendeltågsstationerna varje måndagsmorgon och i de glansiga ögonen och grötiga psalmrösterna på varje skolavslutning. När alla materiella problem är lösta, när det ombonade livet är bärgat i förortens mexitegelvilla, när den blodiga lammsteken väl står på köksbordet och dottern har skickats på ridläger, vad återstår då av livet? Förutom att försöka njuta av det?

Gestaltningen av denna svårdefinierade, lågintensiva sorg var det som gjorde ”Finna sig” till en sensationell debutroman när den kom 2017. Agnes Lidbecks hårt stiliserade berättelse om en kvinnas vardag från småbarnsåren och framåt visar hur ett helt liv kan tillbringas med att tjäna sin omgivning. Många läste nog gärna romanen genom en feministisk analys, som en studie i kvinnlig masochism inbäddad i det moderna patriarkatets mjuka fleecepläd.

 

LÄS MER – Jens Liljestrand om Agnes Lidbecks ”Finna sig”

Surdegspappan

Men nu, när den hyperproduktiva Lidbeck utkommer med ”Gå förlorad” (efter den i mina ögon mindre lyckade ”Förlåten” från i fjol) inser jag att hennes ärende trots allt kanske inte är det politiska, utan det existentiella.

Här är berättelsen om Anders och hans liv tillsammans med hustrun Kristina och dottern Anna. Anders är psykoterapeut med måttlig beläggning, inhyst i sin mer framgångsrika mammas praktik, som i sin tur är inhyst i mammans hem.

Demaskuliniseringen eller snarare infantiliseringen i att bokstavligt talat arbeta hemma hos sin mamma är en av de egenskaper som definierar Anders, något osäkert och oförlöst som gör honom till en främling i sitt eget liv.

För om ”Finna sig” var en roman om en kvinnas jakt på belöningar från omgivningens män, pojkar och gubbar, är ”Gå förlorad” en parallellbok, ett knivskarpt porträtt av mannens hunger efter att bli sedd, älskad, respekterad, efter att snarare än att finna sig försöka bli någon.

Den urbild Lidbeck återvänder till är brödet, där Anders får representera en av vår tids favoritklichéer: surdegspappan.

”Ljusen brinner, juicen står i kannan, brödet är inte bränt, äggen står i äggkopparna bredvid faten. Anders skulle vilja le stort och slå ut med armarna: här, ser ni bordet, det står här för er när ni vaknar, men han nöjer sig med att slå av radion som stått på låg volym med de vanliga rösterna. Nu när tjejerna är här.”

 

LÄS MER – Jens Liljestrand om Agnes Lidbecks ”Förlåten” 

Mannen som förövare

Gång på gång briljerar Lidbeck i just den här typen av passager, där undertexten ekar av själslig tomhet och bekräftelsebehov, där det som Anders skulle vilja göra kontrasteras mot det som faktiskt blir. Precis som det tvångsmässiga scrollandet efter hjärtan på instagram är ett substitut för det verkliga, fysiska livet som rinner bort och går förlorat här och nu.

Men det finns också något annat, en skildring av mannen som svikare och förövare. Lidbeck har vävt in en misshandelstematik som jag inte blir klok på, antingen är den slarvigt genomförd när hon låter den ligga och skvalpa i periferin, overbaliserad och obearbetad, eller så – jag lutar nog åt det – är det rasande skickligt gjort, en gestaltning av hur våld i nära relationer normaliseras just genom att det får ligga kvar i den döda vinkeln, bortförklarad med att ”Jag vet att du inte är sådan egentligen”.

”Gå förlorad” formas till ett mycket modigt försök att förstå, inte förlåta men just förstå, det manliga vardagsvåldet (Anders är ju ett namn som i sig betyder ”man”), genom att skildra hans främlingskap och vanmakt i ett koordinatsystem där de fasta punkterna – modern, hustrun, dottern – ständigt uppfostrar, dömer och förlåter men vägrar ser honom för den han är.

Romanen sägs vara avslutningen på en triptyk om relationer, men vi har ännu bara sett början på ett författarskap som är stramt, nyanserat och avskalat gripande på ett sätt som gör Agnes Lidbeck till en av den svenska prosans främsta samtidsskildrare. Jag kan på rak arm inte minnas när jag sist läste en roman som berörde mig så på djupet, som dröjt sig kvar så länge och som även nu, när jag bläddrar i mitt recensionsexemplar, gör mig så sorgsen och samtidigt så upprymd över litteraturens möjligheter.

ROMAN

AGNES LIDBECK

Gå förlorad

Norstedts, 239 s.

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.