Stridsberg slapp lämna Akademien som ett lik

Sara Stridsberg.
Foto: DUYGU GETIREN/TT / TT NYHETSBYRÅN

Berättelserna i Sara Stridsbergs ”Hunter i Huskvarna” utspelar sig ”utanför världens kant”.
Ulf Olsson njuter av författarens formuleringskonster men önskar sig lite mer yrsel längs färden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Den bästa, och starkaste, berättelsen i Sara Stridsbergs samling berättelser ”Hunter i Huskvarna” utspelar sig bland tunna tonårsbjörkar, i ett mjukt och oskyldigt sommarregn från en psykotisk himmel – alla uttrycken är Stridsbergs. Och de fungerar i denna berättelse kallad ”Vi var rovdjur”. 

”Hunter i Huskvarna”.

Liksom titeln är berättelsen gåtfull – men också farlig. En flicka är med sin pappa på en av Stridsbergs återkommande bilfärder. Men denna gång sitter plötsligt ytterligare en flicka i bilen: ”Får jag presentera … din syster.” Någon mer förklaring ges inte, bara ett namn: ”Johnny”. Hon är overklig: finns hon ens? Men hon har ”barnets förhoppningsfulla skimmer över sig”, i bakluckan till bilen ligger ett rådjur, sedan stiger havet, vågor slår in i bilen, Johnny försvinner bort.

Dröm och verklighet flyter ihop, tiden tycks stillastående medan den rör sig. ”Vi var rovdjur” oroar, läsaren kan dela flickans förundran och svartsjuka inför en okänd syster som plötsligt bara materialiseras där. Det är en liten magisk berättelse, stark och underlig – men bara fram till dess sista stycke. Slutet känns inte som en följd av händelseförloppet, mer som bara ett godtyckligt slut, som om det helt enkelt måste bli slut på en berättelse.

Som bäst skriver Stridsberg en på en gång vacker och skarp prosa.

Där delar ”Vi var rovdjur” ett återkommande problem i samlingen. Flera av berättelserna slutar på samma abrupt godtyckliga vis, några känns outförda – de innehåller något löftesrikt som inte riktigt infrias.

Som bäst skriver Stridsberg en på en gång vacker och skarp prosa som balanserar precis på gränsen mellan dröm och vaka, detta gränstillstånd då världen främmandegörs, och vad som är verkligt eller overkligt inte längre går att skilja åt. Men svagheten ligger inte bara i det outförda eller i sluten, utan också i en dragning till stämningsmåleri. 

Nästan alla elva berättelserna är skrivna i jag-form: man följer någon, oftast en ung kvinna eller flicka, man ser världen ur hennes perspektiv. Men just det tenderar att begränsa Stridsbergs texter: världen går upp i rök, höljs i dimma. Berättelserna utspelar sig på drömlika, otydliga platser, och utanför tiden: jag-formen bidrar, tror jag, till en vaghet som egentligen inte är nödvändig.

Men så finns här också en dragning till det absurda. I en av samlingens mindre lyckade berättelser, men som säkert kan vålla en och annan tidningsrubrik, beskrivs tillvaron i ”Familjen”: ett ”hemligt sällskap för några äldre herrar och ett fåtal damer”. Till denna familj får jag-berättaren en inkallelseorder, och hon skriver på ”ett avtal om att vara sällskapet trogen livet ut”. Denna familj, liksom alla familjer, lämnar man ”endast som lik”. Nå, så blev det inte för Stridsberg, hon tilläts lämna Svenska Akademien levande. 

Men satiren är inte tillräckligt vass.

Denna berättelse om en tillvaro ”en bit ovanför verkligheten” var kanske viktig och nödvändig för Stridsberg att skriva, och därmed kunna lägga bakom sig. Men satiren är inte tillräckligt vass, bilden av Akademien med dess ”svaga fernissa över en rå maktkamp” redan väl etablerad, om sedan sann eller inte. 

Mer intressant är en möjlighet som berättelsen inte tillvaratar: jag-berättaren ”hade en vag känsla av att hon på något sätt hade missuppfattat livet”. Den missuppfattningen finns egentligen i flera av berättelserna i boken, den hänger ihop med upplevelsen av att befinna sig vid sidan, på kanten av verkligheten: jag hade gärna sett den mer genomarbetad, i stället för den lite lättköpta bilden av akademiefamiljen som en vårdanstalt. 

Om jag är kritisk mot aspekter av boken så känner man ändå igen Stridsberg också i ”Hunter i Huskvarna”: berättelserna genomkorsas av bilfärder, några utspelar sig i ett Amerika eller ett Sverige som tycks befinna sig ”utanför världens kant”, som det heter i titelberättelsen. 

Man kan verkligen njuta hennes formuleringskonst, de så fint balanserade satserna, berättelsernas försiktiga rörelser genom medvetanden på väg att formas. Man känner sig som läsare gärna inbjuden och omhändertagen – men nog kunde man få känna mer yrsel när världen kantrar.



NOVELLER

SARA STRIDSBERG

Hunter i Huskvarna

Albert Bonniers, 258 s.



Ulf Olsson är professor emeritus i litteraturvetenskap, författare och medarbetare på Expressens kultursida.



LÄS MER:
I källaren bor kulturens alla spöken från förr


Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=95264&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.