Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Storbråk i Finland efter ny Tikkanen-biografi

Märta Tikkanen.Foto: Cata Portin / Cata Portin

Johanna Holmströms biografi över författaren Märta Tikkanen har orsakat rabalder i Finland. 

Ebba Witt-Brattström kontrasterar den med Siv Storås samtidiga och mer gedigna projekt. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Hur skriva biografi om en av den moderna litteraturens fixstjärnor, Märta Tikkanen? Som i ett halvt sekel varit en hejare på autofiktion med böcker som ”Århundradets kärlekssaga” eller ”Rödluvan”. Och även utgivit en självbiografi 2004, ”TVÅ: scener ur ett konstnärsäktenskap”. Skriven i eftertankens kranka och roade ömhet, om ett äktenskap som förevigats skönlitterärt av paret Tikkanen i ett tiotal böcker. 

Härom året utkom så breven till Åsa Moberg och Birgitta Stenberg, ”Måste försöka skri-”, som dokumenterade backlashen efter sjuttiotalet och ytterligare fyllde i bilden av Märta Tikkanens liv och skriv. 

Knepigt läge sålunda. Hur knepigt blev den finlandssvenska författaren Johanna Holmström varse när hennes Tikkanenbiografi ”Borde hålla käft. En bok om Märta TIkkanen” var klar. 

Då krävde Märta Tikkanen ändringar och anonymisering av en älskare, av omsorg om hans närmaste. Enligt Holmström är relationen med denne (i boken lätt igenkännlige) kulturman ”en stor kulturskandal” som hon tänkt avslöja som ett scoop. I boken deklarerar Johanna Holmström inledningsvis att självbiografiskt skrivande är ”förljuget” och att hon (motvilligt) antog förlagets anbud att skriva Tikkanens biografi bland annat för att det kunde finnas ”hemligheter” att avslöja. 

Tikkanen och Holmström står båda på kontraktet, vilket inte hindrat Holmström från att gå i taket offentligt och anse sig censurerad. Då preciserade Tikkanen: hennes vilja skulle respekteras. Som lök på laxen framkom under medietumultet att den finländske förläggaren oannonserat dykt upp hos Tikkanen för att tala henne tillrätta. Detta utan att varsko hennes ”intressebevakare”, den person som av magistraten i Helsingfors utsetts att tillvarata hennes intressen. Märta Tikkanen är 85 år och har kognitiva svackor, vilket familjen redan för ett par år sedan meddelat hennes förlag. 

En veritabel profitsoppa.

Samtidigt utkommer i Finland ytterligare en biografi, Siv Storå ”De oerhörda orden: En bok om Märta Tikkanen”. Storå är generationskamrat med Tikkanen och före detta överbibliotekarie vid Åbo akademi. Hon bygger biografin på de skrivna orden med början i barnet Märtas brevkråkor från uppväxten i en bildad familj där mamman skrev läromedel och pappan var skolråd. Hon hittar den första publicerade novellen 1956, följer Tikkanens yrkesarbete som journalist och svensklärare, och skildrar tillkomsten av hennes många böcker inklusive krönikor, antologier och brev. Storå har också stenkoll på recensionerna, en dråplig läsning.

Transparens. Jag träffade Märta Tikkanen redan 1977.

”De oerhörda orden” visar Märta Tikkanen i helfigur. Gestaltningen av hennes författarliv – där fyra barn och en alkoholiserad kulturmake ingår – får sin udd av den hudlösa och intressanta brevväxling som Storå haft med Tikkanen sedan 1970-talet. 

Transparens. Jag träffade Märta Tikkanen redan 1977. Som rektor för Arbis (Arbetarinstitutet) i Helsingfors, tänk ABF-huset i Stockholm, hade hon inbjudit min Grupp 8-grupp att tala om vår bok ”Nio kvinnor-nio liv”. Märta hade redan gjort dundersuccé med ”Män kan inte våldtas” (där våldtäkt blev en sexualpolitisk fråga pre-Metoo). Vad vi inte visste var att Märta skrev på nästa internationella kioskvältare, ”Århundradets kärlekssaga” (titeln är ironisk). En feministklassiker som bryter den äktenskapliga pakt som dittills satt munkavle på hustrur i dysfunktionella familjer med dominanta husfäder.

Medan Siv Storå låter livet illustrera författarskapet när det ger mer kunskap, gör Johanna Holmström tvärtom. Hennes biografi bottnar i intervjuer med Märta Tikkanen och hennes närstående, information som tolkas utifrån Holmströms positionering som en yngre feminist skeptisk till Tikkanens livsval. Det blir moraliserande, som när hon frågar sig om Tikkanen har rätt att kalla sig feminist när hon inte lämnade sin problematiske make utan höll ut till hans död 1984. Och var inte Tikkanen egentligen en dålig mamma som utsatte sina barn för en alkoholiserad narcissist till far? Varför gick hon inte sin väg?

Intressantare är att se hur Märta Tikkanen litterärt hanterar dessa smärtpunkter. Romanerna ”Vem bryr sig om Doris Mihailov” 1974 liksom ”Rödluvan” 1986 kan på en nivå läsas biografiskt som Tikkanens egen pejling av det katastrofala djupet i passionen för maken. En komplicerande faktor är också den intellektuellt stimulerande dialog som utmärker skrivande par. Den tar välförtjänt plats i ”Två”, och ger substantiellt mer än Holmströms rätt förolämpande idé att Henrik skulle vara Märtas ”musa”.   

Så dör Henrik. Då går Johanna Holmström i gång på änkans kärleksliv.

Till Siv Storå skriver Märta, sedan hon efter ”Århundradets kärlekssaga” beslutat sig för skilsmässa (hon stannade när maken fick leukemi): ”jag frågar mej igen om jag har rätt att dra mig ur när jag vet och ser hur han andas luften som är jag.” Alla som varit i närheten av detta slags situation får hjärtsnörp. Å ena sidan en krävande, olycklig, beroende partner – å andra sidan den ständiga, gnagande oron för att barnen far illa. Denna helvetiska ambivalens gestaltas i ”Århundradets kärlekssaga” och är tvivelsutan en förklaring till framgången på ett fyrtiotal språk. De smärtsamt insiktsfulla dikterna om barnen ger inte bara alla barn i dåliga relationer en röst. De fördjupar, och lägger en god del av ansvaret på pappan, utan att förminska mammans skuld. Ett mästerverk, tyvärr lika aktuellt i dag som 1978.  

Beslutet att publicera är inte självklart. Jag citerar igen ur Storås ”De oerhörda orden”. ”Jag tycker det borde skrivas om detta liv utgående från hur det verkar på barnen. Som ser bakom orden och maskerna och känner och fattar utan att kunna begripa varför. Mycket svårt. Mycket, mycket svårt.”

Som andhål i det sönderfallande äktenskapet tjänar ännu mer jobb, skrivande och turnéer Norden och Europa runt, med översättningarna och pjäsbearbetningar av böckerna. 

Så dör Henrik. Då går Johanna Holmström i gång på änkans kärleksliv. Ja, precis så futtigt känns det. ”Biografisk trivialisering”, skriver jag argt i marginalen på mitt exemplar. Det finns så mycket mer att säga om hur kraftfullt Märta Tikkanen förnyar sig i en tid då bekännelsestämpeln på kvinnliga (inte manliga!) författare var förödande. Jag bryr mig inte om vilka författaren hoppar i säng med, det är hennes sak. Dock skriver hon jävligt bra litteratur, jag tänker på ”Arnaia kastad i havet” 1992, och förstås ”Storfångaren” 1989. Den senare är sublim litteratur även om karln, Holmströms tänkta scoop, inte är det. 

Birgitta Stenberg, Märta Tikkanen och Åsa Moberg på Bokmässan i Göteborg 2004.Foto: SVEN LINDWALL

Johanna Holmström gör i sin ”Borde hålla käft” en del intressanta iakttagelser av Tikkanens verk. Biografin är läsvänlig. Men greppet yngre feministförfattare granskar äldre feministikon stör mig. Vad lägger den kritiska dotterblicken till bilden av Märta Tikkanen? Mycket lite. Däremot bäddar den för en rejäl konfrontation, som kontaminerar det biografiska projektet 

Riktigt kalkon blir det i slutkapitlet (”Åh, alla kära systrar – vi får aldrig glömma”). Märta Tikkanens egna slutord om sin drivkraft som författare räcker bra: ”Det finns en kvinnoerfarenhet och den måste delas och ges offentlighet”. Med Henrik Tikkanens (avundsjuka) ord var Märtas ”genialitet” som författare konsten ”att upptäcka det alla kan se och känna igen.”  

I stället avslutar Holmström med en för biografin irrelevant Metoo-text om en utekväll där hon blir drogad och nästan våldtagen. Berättelsen är starkt upprörande. Men jag är inte människa att förstå hur Johanna Holmström med den erfarenheten – med hänvisning till ”dagens unga feminister” (intersektionalitet, HBTQ) – avslutningsvis avfärdar Märta Tikkanens ”kamp mellan könen” som föråldrad. 

 

SAKPROSA

JOHANNA HOLMSTRÖM

Borde hålla käft. En bok om Märta Tikkanen

Förlaget/Norstedts, 350 s.

SAKPROSA

SIV STORÅ

De oerhörda orden. En bok om Märta Tikkanens författarskap

Schildts & Söderströms, 347 s.

 

Ebba Witt-Brattström är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och medarbetare på Expressens kultursida. Hon ingår i SLS litteraturvetenskapliga nämnd. Hennes senaste bok är ”Historiens metoo-vrål” .  

 

 

Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=73816&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.