Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Stor musik är inget vaccin mot barbari

Axel Englund, författare och kritiker på Expressen Kultur.
Foto: Stockholms universitet.
Nelly Sachs.
Foto: SAM STADENER / DN
Paul Celan.
Foto: LUTFI ÖZKÖK / LUTFI ÖZKÖK
Martin Nyström, musikkritiker på DN.
Foto: Wikimedia commons.
Tyskt instrument.
Foto: C3791 Stefan Haehnsen / TT NYHETSBYR¿N
Cyklon B.
Foto: SÜDDEUTSCHE ZEITUNG/IBL
1 / 7

Efter Förintelsen kan det tyska musikaliska arvet aldrig bli detsamma.

Martin Nyström läser Axel Englunds bok om musikens betydelse för tysk poesi.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. 1945, en månad efter Tysklands kapitulation, skrev Max Frisch: ”Många av oss höll sig länge till den trösterika missuppfattningen att det rörde sig om två slags människor ur detta folk, sådana som spelar Mozart och sådana som bränner upp människor.” Att inse att de kunde befinna sig i en och samma person var det verkligt skakande för Frisch. Den största musiken var inget vaccin mot omänsklighet. Den kunde samexistera med barbariet. 

Det var en fruktansvärd insikt som innebar att musiken förlorade sin idealiserade roll som hade varit särskilt stark i den tyskspråkiga världen. En roll som hade formats i slutet av 1700-talet och förstärkts under hela det följande följande seklet. Och vars förutsättning var dess intensiva, ibland symbiotiska, förhållande till dikten och litteraturen. En dynamisk men också motsägelsefull relation som skapade föreställningen om musikens ”annanhet” - ett språk bortom begreppen, överjordiskt, transcendentalt och universellt.

En fängslande närläsning som med sitt känsliga avlyssnande också säger något allmänt om musikens möjliga betydelser för språket och litteraturen.

Detta utgör fonden i Axel Englunds ”Mörkerstråk” som är en perspektivrik studie i hur denna föreställning förs vidare, problematiseras och ifrågasätts i den moderna tyskspråkiga poesin – hos Rainer Maria Rilke, Nelly Sachs. Paul Celan och Ingeborg Bachmann. En fängslande närläsning som med sitt känsliga avlyssnande (inte minst av det metriska) också säger något allmänt om musikens möjliga betydelser för språket och litteraturen. Hur en dikt kan förstå musik och hur den kan använda musiken som modell för att begripa vad den själv skall göra. Inte minst har detta relevans för all den modernistiska poesi som strävar efter en autonomitet i förhållande till den vardagliga världen.

Englund startar med Rilke där musikens ”annanhet” är så tillspetsad att den kan liknas vid ”den rena tystnaden”. Där musiken är bortvänd och obeboelig – ohörbar, okroppslig och tidlös. Och av poeten själv beskriven som en ”dånande inåtvändhet”. Ett främlingskap inför (den fysiskt klingande) musiken som Rilke förvandlar till en produktiv kraft i sin poesi.

Det diktens lägerkommendant gör är att iscensätta mördandet som musik.

Hos Nelly Sachs finns denna fjärran ljudande musik också närvarande. Men lever, enligt Englund, ett ”dubbelliv” med den musik som är förankrad i den fysiska världen. Idealiseringen är därför omöjlig. Musiken blir en flödande passage mellan det sinnliga och osinnliga. ”O stora ocean i det lilla örat”, utropar hon i en dikt. Kosmos är skakat av det som sker på jorden och är genomströmmat av smärta.

Där det hettar till som allra mest hos Englund är i avsnittet om Paul Celan, vars förhållande till musiken är oerhört konfliktfyllt. På ett sätt som ingen kritiker tidigare har uppmärksammat på allvar. Som exempel tar han dikten ”Todesfuge” (Dödsfuga), som inte alls har fugans form, utan som använder sig av fugan för att undergräva dess status av att vara en idealiskt sluten musikalisk form obefläckad av den yttre verkligheten. Det diktens lägerkommendant gör är att iscensätta mördandet som musik – en smärtpunkt i den tyska kulturen. Efter Förintelsen kan det tyska musikaliska arvet aldrig bli detsamma igen, menar Englund: ”Om dikten vill fortsätta vara musikalisk, måste den så att säga ljuda genom ett instrument som redan förtärts av lågorna.”

Även hos Ingeborg Bachmann finns det musikaliska arvet från det förflutna närvarande i dikten, men då som variationer över ett tema, i vilka den enligt Englund blir ”angripbar och sårbar”. Eller som Bachmann själv skriver: ”Den renaste, bittraste och ljuvaste musiken är bara den fullkomliga variationen över det av världen begränsade, åt oss överlåtna temat. Du hör över vilket”.


Sakprosa

AXEL ENGLUND

Mörkerstråk - lyrik och musik i det tyska nittonhundratalets skugga

Ellerströms, 191 sidor.


Av Martin Nyström

Axel Englund är kritiker på Expressen Kultur. Därför recenseras boken av Martin Nyström som är kritiker på Dagens Nyheter.


Lyssna på ”Två män i en podd” 

https://embed.radioplay.io?id=75603&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.