Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Steve Sem-Sandberg / De fattiga i Lodzs

Steve Sem-Sandbergs roman om gettot i Lodz har en betvingande närvarokänsla. Nils Schwartz dras in i ett kaos av instängda och hopträngda människor.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

STEVE SEM-SANDBERG | De fattiga i Lodz | Albert Bonniers, 662 s.

Denna höst ger två svenska författare, ur skilda generationer, ut romaner om Förintelsen – det egentligen omöjligaste av alla litterära projekt. För vad skulle en fiktiv berättelse av en utomstående författare kunna tillföra utöver de överlevandes egna vittnesmål? Är det inte lite förmätet att tro sig kunna gestalta det ofattbara utan att själv ha upplevt det? Är det inte rentav en litterär exploatering av andras lidande?
Frågorna är högst relevanta. Ändå menar jag att både Per Agne Erkelius med Hotel Galicja – recenserad i Expressen 17/8 – och Steve Sem-Sandberg som i dag ger ut De fattiga i Lodz har lyckats skapa romaner som inte bara förmedlar en trovärdig och omskakande bild av det fasansfulla, utan också hävdar sig väl som självständiga konstverk. Ingen av dem har tidigare nått högre i sina författarskap.

Samtidigt rör det sig om berättelser som är mycket olika varandra. Där Erkelius skildrar helvetet i Auschwitz och resan dit, uppehåller sig Sem-Sandberg i limbo – gettot i Lodz. Där Erkelius individualiserar några få av dem som inte överlevde, återger Sem-Sandberg det kollektiva myllret i gettot. Där Erkelius låter sitt författande alter ego vara närvarande på nutidsdistans från det förflutna, döljer sig Sem-Sandberg bakom ett dokumentärt då.
Att framhålla den ena romanen framför den andra är jag inte beredd att göra.
Det vore som att jämföra en stråkkvartett med en symfoni. Det handlar om var för sig högt kvalificerade verk som ger skilda upplevelser.
Erkelius roman är genomgående skriven i andante och adagio, Sem-Sandbergs innehåller också allegro, furioso- och scherzosatser, som skärande kontraster till den nattsvarta sorgesången.

Lodz (på tyska Litzmannstadt), belägen ett tiotal mil sydväst om Warszawa, är Polens näst största stad och hade vid världskrigets utbrott en judisk befolkning på omkring en kvarts miljon. De som inte hunnit fly spärrades i början av 1940 in i gettot, som bestod till augusti 1944, då de sista invånarna – nu långt under 100 000 – transporterades i väg till förintelselägren.
I eftervärldens ögon skiljer sig gettot i Lodz från de andra gettona i Polen, inte genom ett upprorsförsök som i Warszawa, utan genom den herostratiska ryktbarhet som dess ledare Chaim Rumkowski har fått. Han tog nämligen tillfället i akt att som äldste i judiska rådet och med tyskarnas goda minne – om än inte respekt – skaffa sig despotisk makt över sina fränder i gettot.
För att inte tala om barnen, dessa hans särskilda skyddslingar som han i kraft av sin ställning kunde förgripa sig på.
Rumkowski blir naturligt nog ett slags huvudperson i Sem-Sandbergs roman, och det är svårt att veta om det är just denne motbjudande och motsägelsefullt karismatiske figur som har lockat romanförfattaren, eller förekomsten av den krönika om sammanlagt 3 000 sidor som skrevs av mer eller mindre oppositionella byråkrater i Rumkowskis administration och som mirakulöst har bevarats till eftervärlden.

Krönikan är den dokumentära grund som romanen bygger på, och den citeras också här och var. Men i övrigt har Sem-Sandberg litat på sin inlevelseförmåga för att kunna gestalta livet i gettot. Och det gör han med en närmast betvingande närvarokänsla. Ut ur det kollektiva faktamyllret bryter sig ett par tre fiktiva personer, vilkas öden fångas upp i sporadiska närbilder – dels en ung kvinna från Prag som med 20 000 landsmän har flyttats till Lodz i en outgrundlig logistisk manöver och som på omvägar dras in i motståndsrörelsen, dels ett par pojkar som med uppfinningsrikedom och överlevnadsinstinkt lyckas finna tillfälliga födkrokar i undergångens folkhav.
Individualiseringen är nödvändiga fyrbåkar för att man som läsare ska kunna navigera i detta kaos av människor, hopträngda och instängda på några få kvadratkilometer som de är under fyra svältande, frysande, förnedrande år, för att sedan forslas bort som boskap till masslakten – ett öde som inte heller Rumkowski undgår.
Hans speciella komfort visar sig bestå av en avbalkning i en godsvagn med något renare halm på golvet.

Den som har kämpat sig igenom Jonathan Littells 900-sidiga naziofficersroman De välvilliga har i Sem-Sandbergs roman fått en ny och tuffare utmaning på drygt 600 sidor. Skillnaden är att De fattiga i Lodz är en i alla avseenden så mycket bättre roman – litterärt, emotionellt, intellektuellt. Jag kan inte tänka mig annat än att Steve Sem-Sandberg får ett internationellt genombrott med det här storverket.
Om det sedan inte säljer fullt lika bra som Littells roman är det förklarligt. Vi läsare känner oss tryggare med den rationellt omänskliga ondskan, en ondska vi kan fjärma oss ifrån, än med den irrationellt mänskliga ondska som står oss farligt mycket närmare.
Chaim Rumkowski är i sin inbilska och maktlösa maktfullkomlighet alldeles för lik det vi kunde ha blivit själva. Det är det som är den stora utmaningen i Sem-Sandbergs roman – här är inte onda och goda etiketterade med armbindlar, här kastas vi bara ut i det ovissa, stinkande, famlande mörkret. där vi tvingas fundera över vår egen överlevnadsmoral.