Stasi gjorde allt för att stoppa DDR:s punkare

Muren faller på Potsdamer Platz.
Foto: AGENCJA FOTOGRAFICZNA CARO / / AGENCJA FOTOGRAFICZNA CARO / ALAMY/IBL ALAMY/ IBL
Jan Gradvall.
Foto: OLLE SPORRONG
"Burning down the haus. Punk rock, revolution, and the fall of the Berlin wall."

Punkarna i Östtyskland spelade en viktig roll i kampen mot diktaturen. 

Jan Gradvall läser ett historiskt dokument om subkulturens kraft.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Dö inte i väntrummet till framtiden. Denna slogan sprayades i början av 1980-talet på murar i Östberlin av unga punkare, väl medvetna att de skulle misshandlas av polisen och fängslas om de ertappades.

Stirb nicht im Warteraum der Zukunft är också originaltiteln på en bok om östtysk punk. När boken nu ges ut även på engelska har den fått titeln "Burning down the haus", med undertiteln "Punk rock, revolution and the fall of the Berlin wall".

Att musik kan förändra världen är oftare en förhoppning än verklighet. Men den amerikanske journalisten Tim Mohr, under lång tid bosatt i Berlin, översättare av tysk litteratur, har skrivit en viktig historisk bok som visar hur punkrörelsen underminerade DDR-regimens auktoritet och bidrog till Berlinmurens fall.

Som researchunderlag har han inte bara intervjuat alla nyckelfigurer, utan har även kunnat använda Stasi-arkivets mycket noggranna dokumentation av förföljelserna på oliktänkande.

Honecker och Mielke

Ministeriet för statssäkerhet, allmänt kallat för Stasi, var Östtysklands säkerhetspolis 1950–1990. Alla Stasis dygnslånga förhör av tonåriga punkare finns dokumenterade. Likaså åtgärderna för att krossa punkband och stoppa konserter.

Stasichefen Erich Mielke satte i mitten av 1980-talet igång kampanjen Härte gegen punk, hårdhet mot punk, vars innebörd var tillåtelsen att ta till alla former av våld. Det fanns andra viktiga motståndsgrupper i Östtyskland som bidrog till Berlinmurens fall, bland dem författare och konstnärer, men ingenting stack i ögonen på regimen som unga punkare.

Östtysklands politiska ledare Erich Honecker insåg tidigt vikten av att integrera ungdomskultur i leden. 1949 marscherade 200 000 ungdomar bärandes på facklor framför nationens ledare. Spänstiga ungdomar var nyckeln till regimens överlevnad. När det i slutet av 1970-talet på Alexanderplatz dök upp ungdomar som stuckit säkerhetsnålar genom kinderna och klädde sig i trasiga kläder sågs det som den definitiva provokationen.

Sid Vicious

I dokument från säkerhetspolisen daterat så sent som 12 januari 1989, elva månader innan Berlinmurens fall, ringas punk in som regimens huvudproblem. Tim Mohr börjar boken med Östberlins första punkare, Britta Bergmann, 15, som bodde i området Köpenick, ungefär 20 minuter söderut från centrum med S-Bahn.

Britta kom från en släkt där kritiskt tänkande uppmuntrades. I september 1977 fick hon i en tidning insmugglad från väst se ett svartvitt fotografi av engelska punkbandet Sex Pistols. När hon senare fick höra en låt av bandet på Radio Luxembourg, en radiostation som gick att höra över stora delar av Europa, gick hon till handling. Hon skar hon av sig sitt hår med kniv till spretiga testar. Hon skrev DESTROY på vitt tyg, sydde fast det på jackan, kompletterade med spolkedjan från en toalettstol och nålade fast hemmagjorda små badges.

När hon gick till skolan iförd dessa regalier på bröstet blev hon kallad Major. Det blev från den dagen hennes punknamn, i stil med Sid Vicious. I de rigoröst researchade porträtten av nyckelpersonerna i Östtysklands punkscen kallar Tim Mohr dem boken igenom för sina punknamn. En annan viktig pionjär, Micha Kobs, kallas för A-Micha, en förkortning av Anarki-Micha.

Subkulturellt möte i Östberlin 1985.
Foto: AGENCJA FOTOGRAFICZNA CARO / ALAMY / AGENCJA FOTOGRAFICZNA CARO / ALAMY/IBL ALAMY/ IBL

Förhör av Stasi

Major betraktades direkt som ett hot och anmäldes till polisen. Hennes betyg sjönk, hennes föräldrars lägenhet genomsöktes. Stasis dokumentation av Major inleddes den 27 augusti 1978. Sedan dess var hon konstant bevakad. I Stasi-rapporterna går att läsa att skolan medger att de misslyckades med att ur Major ”forma en acceptabel socialistisk identitet”. Hennes straff var till en början lindriga, som att skriva en uppsats om fördelarna med planekonomi. 

När Major vägrade sluta klä sig som en punkare började hon misstänkas för ett mycket allvarligt brott, republikflucht, avhopp till väst. Stasi tog in henne till dygnslånga förhör.

I sina förföljelser av punkare satte polis och Stasi även press på deras föräldrar. Om inte barnen slutade vara punkare blev föräldrarna avskedade från sina jobb. Att vara utan jobb var dessutom olagligt i Östtyskland. Major flyttade hemifrån. Hennes lägenhet i Prenzlauer Berg blev snart ett öppet hus för andra punkare som hade börjat dyka upp i stadsbilden i Berlin.

Polisen gjorde en raid, slog in dörren och misshandlade alla så att blod bokstavligen skvätte på väggarna. Major avskräcktes inte utan lät blodet vara kvar på köksluckor som en markering. Medan Major fortfarande var tonåring dömdes hon till slut till ett flerårigt fängelsestraff och spärrades in bland mördare.

Vänsterpartiet

Parallellt med detta hade den östtyska regimen mycket goda relationer med vad som kallades ett broderparti i Sverige, Vänsterpartiet kommunisterna, VPK, förlagan till nuvarande Vänsterpartiet.

Partiledaren Lars Werner gick ofta till den östtyska ambassadören i Stockholm. De brukade basta tillsammans, Werner fick sprit i present till sin 40-årsfest. I ett ”Uppdrag granskning” från 2003 avslöjades hur VPK hade nära kontakt med DDR långt in på 1980-talet och hur VPK:s internationella sekreterare rapporterade till DDR:s ambassad om vilka som var Sovjettrogna eller inte. 

Vid DDR:s 40-årsjubileum hösten 1989, strax före Berlinmurens fall, skickade VPK ett telegram – inte till frihetskämparna – utan till Erich Honecker: "DDR:s utveckling ligger oss varmt om hjärtat. Vi önskar er en stor framgång i byggandet av socialismen. Kommunistiska hälsningar. Lars Werner."

Stasi lyckades stoppa Major och några andra pionjärer, men nya punkare och punkband dök upp hela tiden. Punkbanden fick lära sig sina samhällskritiska texter utantill. Att ha textblock liggande i hemma var för farligt på grund av ständiga husrannsakningar. Ett punkband döpte sig till AFS, Antifaschistischer schutzwall, vilket var det officiella östtyska propagandanamnet på Berlinmuren. När namnet blev för riskfullt så AFS blev i stället Planlos.


LÄS MER – Tomas Hemstad: Av den östtyska bögkulturen blev inget kvar

Berlin och Leipzig

De tre viktigaste östtyska pionjärpunkbanden i historieskrivningen är Planlos och Namenlos från Berlin och Wutanfall från Leipzig. De engelska punkbanden, även de svenska, anammade ”No future”, som en slags paroll. Sex Pistols sjöng ”No future” i sin skändning av den engelska nationen, ”God save the Queen”.

I Östtyskland, där staten bestämde medborgarnas liv från vagga till grav, var situationen rakt motsatt. De östtyska punkarna talade i stället om ”Too much future”. De östtyska punkbanden längtade heller inte till väst utan var djupt kritiska till det västerländska samhället. De ville ha frihet, inte marknadskapitalism.

1982 fanns det 10 000 punkare i Östtyskland, ett allvarligt hot i ett land med endast 15 miljoner invånare. De som gav punkarna möjligheter att anordna spelningar var ofta kyrkan, en annan institution som Honecker och Stasi såg som ett hot. Ett Stasi-dokument har rubriken "Kreuz" (kors). Med fara för sin egen säkerhet släppte liberala präster in punkare i kyrkorum.

Musiken spreds genom kassettband, dyrbart i DDR. En officiell lägenhet i Prenzlauer Berg kostade 50 d-mark i månaden, ett kassettband kostade 20 d-mark. Till en början gjorde man kassettkopior av engelska band som X-Ray Spex och Crass, därefter liveupptagningar av östtyska band som Sperma-Combo, die Fantastischen Frisöre och Virus X.

En punkkonsert i Östberlin 1985.
Foto: AGENCJA FOTOGRAFICZNA CARO / ALAMY / AGENCJA FOTOGRAFICZNA CARO / ALAMY/IBL ALAMY/ IBL

LÄS MER – Stig Fredrikson: Murens fall firas inte av Putin

Tjernobyl

Punkbanden sjöng om verkligheten i DDR och gjorde protestlåtar om miljöförstörning. Att skydda miljön var underordnat de kommunistiska idealen, floder och luft förgiftades av petrokemiska utsläpp. Tjernobylolyckan 1986 inträffade aldrig enligt den Sovjettrogna nyhetsrapporteringen, men punkarna sjöng om det. 

Stasi gick så långt som att försöka infiltrera punkband. Ett band hade problem med att basisterna hela tiden slutade. När arkiven öppnades visade det sig att två basister varit Stasi-angivarna. Stasi försökte upplösa punkband genom att sätta medlemmar i fängelse eller tvinga dem att göra militärtjänst. Som en del av att göra lumpen ingick att bygga semesterhus vid Östersjön åt det kommunistiska partiets höjdare.

Berlinmuren restes den 13 augusti 1961. När den revs den 9 november 1989 omfamnade punkare på båda sidor varandra.

Punkaktivismen fortsatte efter murens fall. Husockupanter hjälpte till att rädda gamla byggnader i Berlin och Dresden från rivning. Forna östtyska punkare är i dag nyckelfigurer inom Tysklands kulturliv. Två av medlemmarna i det ledande tyska bandet Rammstein började i Feeling B, ett östtyskt punkband.

Berghain i Berlin är den ledande technoklubben i världen. Klubbens legendariska dörrvakt, Sven Marquardt, är en gammal östtysk punkare. En av de som vägrade att dö i väntrummet till framtiden.



SAKPROSA

TIM MOHR

Burning down the haus: Punk rock, revolution and the fall of the Berlin wall

Algonquin books of Chapel Hill, 365 s.



Jan Gradvall är journalist och medarbetare på Expressens kultursida.