Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Stalin kallade honom ”usling” och ”träskalle”

Andrej Platonov 1922.Foto: OKÄND
Andrej Platonov som äldre.Foto: OKÄND / MARIA ANDREEVNA PLATONOVA
”Jag har genomlevt livet. Brev 1920–50.”
Malte Persson.Foto: ALEX LJUNGDAHL / ALEX LJUNGDAHL EXPRESSEN

Andrej Platonovs skildringar av Sovjet är oförglömliga.

Malte Persson läser hans brev från 30 svåra år.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Vid sidan av privata dagböcker är brev ofta det närmaste man kommer en författares inre liv. Men brev är förrädiska. Trots den känsla av närhet de skänker, skildrar de oftast avstånd. Man skriver till dem man är skild ifrån, inte till dem som finns närmast. Och rösten i brevet kan formas lika mycket av vem mottagaren är som av författaren.

Detta gäller i hög grad Andrej Platonovs brev, skrivna under de trettio svåra sovjetiska år (1920–1950, inte 1930–1950 som det står på det olyckligt feltryckta omslaget) då han var verksam som ingenjör och författare. Och även om Platonov var en författare som fick lida för sin oförmåga att ljuga, så är det extra svårt att avgöra vad som är helt uppriktigt i brev skrivna i en diktatur. 

Men framför allt: avstånd. Både det väldiga landets avstånd, med ”klimatets och viddernas vilda motstånd”, och det mentala avståndet mellan Moskva och den landsort dit han skickades först för att delta i elektrifierings- och jordförbättringsprojekt, och senare för att skriva uppbyggliga reportage om turkmener och andra perifera sovjetmedborgare. 

I romaner som ”Tjevengur” har Platonov oförglömligt gestaltat dessa avstånds tragedi: avståndet mellan den sovjetiska teorin och praktiken, mellan intelligentian och bönderna, moderniteten och det gamla eviga, den politiska visionen och den i stunden levda smärtan. Men det är liknande avstånd – yttre och inre – som breven måste överbrygga. 

Platonovs verksamma år sammanföll ungefär med Stalins.

Detta gäller självklart när ingenjören för en fjärran byråkrat prosaiskt ska förklara att arbetsförhållanden är orimliga, eller varför det behövs mer pengar till ett kraftverk. Men det gäller också de extatiska kärleksbrev med vilka Platonov poetiskt försöker beveka sin på mer än ett sätt distanserade älskade, och som är skrivna dels innan han får henne, dels efter att han tvingats lämna kvar henne i Moskva.

När Platonov skriver romaner så är det i spänningen mellan sådana olika stilistiska poler – extatiska, byråkratiska – som hans djupt originella prosa elektrifieras. Men även om han själv leker med idén att samla kärleksbreven och ge ut dem som roman, så har han också rätt när han skriver att ”för att ta sig igenom breven krävs det – precis som vid genomläsning av ‘Kungörelser från jordförbättringsinstitutet’ – ett specialintresse”.

För att hjälpa en läsare, med eller utan specialintresse, har den ryska redaktören försett denna tjocka brevsamling med många fotnoter och ett långt förord. Den heroiska översättaren Kajsa Öberg Lindberg har sen dessutom skrivit fotnoter till fotnoterna. Lätt är det ändå inte för en svensk läsare att navigera bland mängden av namn på personer, myndigheter, tidskrifter och författargrupperingar. 

Än svårare var det förstås att navigera mellan dem i verkligheten. Platonovs verksamma år sammanföll ungefär med Stalins. Han hade själv på plats sett industrialiseringen, kollektiviseringen av jordbruket, svälten. Men hur lojalt han än försökte, så gick det inte att trycka in vare sig det han sett, eller hans skrivsätt, i den för tillfället korrekta litteraturpolitiska mallen. 

Hans 15-årige son arresteras godtyckligt som ”spion” och sätts i fångläger.

När Stalin i en tidskrift läste en bondeskildring av Platonov skrev han sådant som ”dumbom”, ”usling”, ”taskspelare”, ”tandlösa kvickhuvud”, ”träskalle”, ”skurk” och ”lymmel” i marginalen. Och tog personligen initiativ till en kampanj mot Platonov i pressen. Huruvida brevet som Platonov sen skrev till Stalin för att lova bättring gjorde från eller till är tveksamt.

Platonov överlever i alla fall trettiotalets utrensningar, till skillnad från flera av grannarna i författarhuset där han på nåder fått en lägenhet (och där även fallfärdiga väggar och kolmonoxid utgjorde hot). Men tragedin drabbar ändå: hans 15-årige son arresteras godtyckligt som ”spion” och sätts i fångläger. Åtskilliga halvt diplomatiska, halvt desperata brev – inklusive, ånyo, till Stalin – blir skrivna innan sonen efter ett par år släpps. 

Som krigskorrespondent under andra världskriget fick Platonov ett nytt litet uppsving som skribent. I brev från Stalingrad och Kursk beskriver han fascinerat krigets dånande maskiner. Efter kriget finner man dock att han skildrat de sovjetiska hjältarna fel, och han fördöms i en ny kampanj.

Ändå finns det hela tiden personer med inflytande – inte minst berömda regimnära författare som Gorkij och Sjolochov – som förstår Platonovs värde. Men den hjälp de kan eller vill ge honom räcker inte till att få hans böcker utgivna. Inte mycket av allt Platonov skrev blev tryckt under hans livstid, och man kan sorgset undra hur mycket mer han skulle ha kunnat åstadkomma om han inte blivit så motarbetad. 

Men man kan också förundra sig över hur mycket han åstadkom trots att han blev det. Samt glädjas åt att allt mer nu finns på svenska. Om just breven inte litterärt kan jämföras med romanerna, så ger de ändå en unik inblick i kampen för överlevnad och för konsten i ett Sovjet där Platonov var på en gång kugghjul och grus i maskineriet. 

BREV

ANDREJ PLATONOV

Jag har genomlevt livet. Brev 1920–1950

Översättning Kajsa Öberg Lindsten

Ersatz, 864 s.

Malte Persson är författare, litteraturkritiker och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Till dikten”

Är litteraturmannen utrotningshotad?

Ensamma, patetiska, kränkta, fattiga, bittra.

De unga författarna Elis Monteverde Burrau och Jack Hildén diskuterar frånvaron av unga författarmän i Sverige med Daniel Sjölin. Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen.