Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sprickor och synvillor i bladvändare av Messud

Claire Messud. Foto: Ulf Andersen
Nina Lekander. Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN / NORSTEDTS

Claire Messud har gjort sig känd som en utsökt stilist och bästsäljare med feministisk spets.

Nina Lekander läser hennes nya roman "Den brinnande flickan" och gläds åt villospåren och de skiftande perspektiven. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | ROMAN. Amerikanska Claire Messudvars förra till svenska översatta bok ”Kvinnan på övervåningen” jag verkligen uppskattade – är en utsökt stilist. Stringent och metaforstark utan att bli för yvig, bildad utan att skryta och lagom humoristisk: en lärd berättare med blandnationell bakgrund.

Hon skriver en sorts medelklassthrillers med feministisk spets som till råga på allt blir prisbelönta bästsäljare. Tänk en Lionel Shriver eller rentav Elena Ferrante med en lite dostojevskijsk febrighet.

LÄS MER – Nina Lekander om "Kvinnan på övervåningen" 

Så jag kastar mig muntert över ”Den brinnande flickan”, briljant översatt av Eva Johansson och påfallande väl korrekturläst. Det är tandläkar- och journalistdottern Julia i en välmående ort utanför Boston som för ordet. Tösen är tolv år vid berättandets början – och tycks inse att både inledning och slut, efteråt och innan, är mer ett narrativt val än något med sanningen överensstämmande. Ett val – eller slump? – om det så avser skrivande eller verklighet.

Först som sist flickigheten. Bästisskapet mellan Julia och Cassie redan från förskolan gestaltas med den äran. Lekarna, volontärskapet på djurhem, äventyrliga utflykter vid ett stenbrott och ett nedlagt, slottsliknande mentalsjukhus.

Sprickor och hemligheter

Så småningom tröttnar jag på detaljrikedomen. Vartenda grässtrå eller glasskärva behöver kanske inte skildras. Klasskillnader och familjeförhållanden inte så ofta och övernyanserat beskrivas av den skarpögda Julia.

Men. När sprickor, tomrum och hemligheter splittrar dessa ”hemliga systrar” i puberteten blir det spännande. När Julia börjar förstå att kvinnoflickkroppen måste skyddas och akta sig. När Cassis ensamstående, kristna morsa förälskar sig i en religiöst hängiven eller blott hycklande man – en styvfar som Cassie intensivt hatar. Då brinner och pyr det, mystiken tätnar:

Är ryktena om droger och avsugningar sanna? Varför och vart försvinner Cassie?

Julia gör allt för att försöka nå, förstå och hitta sin väninna, som blir allt skummare. Hon analyserar henne både ensam och tillsammans med Cassies förra och genomhyggliga pojkvän Peter. Cassie med sina azurblå ögon, vitblonda hår och glugg mellan framtänderna – ska hon hittas våldtagen och strypt som i filmerna, som i verkligheten? Vad är vad och vem är vem?

Messud vänder och vrider på identiteter och perspektiv: ”Saker och ting ser annorlunda ut beroende på var man står!”, som hennes Julias intellektuella mamma säger. Som den Escherteckning som finns i deras hem.

Och vad har en häger eller flera med saken att göra? En svensk läsare kan då tänka på hägring. I vilket fall: synvillor – liksom villospår och intuition – hör till Messuds starkaste sidor, i och utanför familj eller samhälle. Det får en att vända blad.

 

ROMAN

CLAIRE MESSUD

Den brinnande flickan

Översättning Eva Johansson

Natur & Kultur, 224 s.

Nina Lekander är författare och kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!