Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Spökhistoria om Lincoln för tankarna till "Ghostbusters"

George Saunders. Foto: David Crosby
William "Willie" Wallace Lincoln. Foto: WIKIPEDIA COMMONS

George Saunders Bookerprisvinnare "Lincoln i bardo" är en mästerlig symfoni över dödens villkor.

Jens Liljestrand läser en lekfull experimentroman som flätar samman den amerikanska nationalromantiken med "Ghostbusters".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | ROMAN. Sedan jag blev förälder har jag märkt att nyheter om barn som rycks bort – drunknar i Medelhavet, mördas i ännu en meningslös terrorattack, drabbas av dödlig sjukdom – fyller mig med en melankoli så hjärtslitande att jag får svårt att andas.

Läser man om historiska personer är det ibland lätt att bortse från hur deras liv påverkades av privata förluster. Man föreställer sig gärna att människor i äldre tider, då ett liv kunde gå förlorat i en banal förkylning, var mer stoiskt inställda till döden. Men så var det naturligtvis inte – snarare var deras liv, på ett helt annat sätt än våra, präglade av fruktan, lidande och sorg.

William Wallace Lincoln, kallad Willie, var presidentparet Lincolns tredje barn, en högt älskad pojke som avled i tyfus den 20 februari 1862 under sitt tolfte levnadsår. Abraham Lincoln och hans fru Mary chockades svårt av dödsfallet, som sägs ha kastat en mörk skugga över familjens resterande tid i Vita huset. Den sörjande presidenten ska enligt samtida nyhetsrapportering vid flera tillfällen, en kort tid efter dödsfallet, ha besökt kryptan där Willie låg för att ta ut den döda pojken ur kistan och krama hans livlösa kropp.

(Paus för andning.)

Hur berättar man konstnärligt om detta ögonblick? En president som efter mindre än ett år i vid makten leder ett land allt djupare in i ett blodigt inbördeskrig och samtidigt drabbas av en djupt personlig förlust? Ett USA som har mindre än 100 år av självständighet, splittrat i agrara sydstater och industrialiserade nordstater, där förmoderna traditioner möter viktoriansk kultur, där slaveriets barbari ruvar i det undermedvetna samtidigt som moderniteten anas i horisonten.

 

LÄS MER – Jens Liljestrand: Det här kan vara den bästa novellsamling jag någonsin har läst 

George Saunders gör det omöjliga

Det kräver en författare som kan göra det omöjliga. När jag recenserade amerikanen George Saunders genombrott, novellsamlingen "Tionde december", skrev jag följande:

"Den är så enastående bra att klyschor som 'gnistrande fyrverkeri' eller 'skimrande pärlband' inte räcker till. Varje text öppnar luckan till en egen värld, ibland en science fiction-mardröm, ibland en igenkännlig vardag, ofta en mix av varje."

Willie Lincolns tid i bardo, den tibetanska termen för stadiet mellan liv och återfödelse, är en sådan värld, en historiskt och geografiskt väldefinierad plats som samtidigt öppnar upp för ett mikrokosmos av mänsklighet. Saunders gör helt enkelt Willie till ett spöke, en osalig ande som under loppet av en natt dröjer sig kvar på en kyrkogård i Georgetown utanför Washington, D.C. och utifrån betraktar sin sörjande fader.

Det här är alltså George Saunders första roman. Författaren, född 1958, har med detta unika verk bekräftat att han är prosaisten som spränger litteraturens gränser; mycket välförtjänt tilldelades han i fjol Bookerpriset för "Lincoln i bardo". Och liksom novellsamlingen är romanen översatt av Niclas Nilsson, som spänstigt och lyhört fångar de olika språknivåerna och idiomen i denna vilt kakafoniska text.

För stackars Willie är inte ensam på kyrkogården. Här huserar andar från mördade slavar och våldtäktsoffer, sadistiska slavägare och förnäma fröknar, en präst som fruktar helvetets plågor, en ung bög som skar av sig sina handleder i förtvivlan, en medelålders tryckeriägare med trätänder som just hade hittat sitt livs kärlek när han fick en bjälke i skallen och dog.

För tankarna till "Ghostbusters"

Romanen bärs fram av dessa andar och deras sammanflätade monologer, som gemensamt gestaltar sorgen, frustrationen och utanförskapet hos de som inte längre deltar i det levande. "Lincoln i bardo" växer till en vemodig, atonal symfoni över döden som mänsklig erfarenhet, över förlorat liv, som också är förlorad kärlek, vänskap, lycka, hopp, rikedom och framtid. Rösterna hos flickan som aldrig fick gifta sig ("Jag ville så järna hålla ett rart litet barn"), arbetaren som slet sig in i döden ("Rullade grus nitton timmar i sträck – & se vad jag fick för det") blandas med den fragmentariska, ängsliga stämman hos den elvaårige pojke som var presidentens ögonsten:

"Mor säger att jag ska få smaka på sockerstaden   När jag väl är på benen   Hon har sparat en chokladfisk och ett honungsbi åt mig   Säger att jag en dag kommer att föra befälet över en armé   Bo i ett ståtligt gammalt hus   Gifta mig med någon rar & vacker flicka   Få egna barn   Haha   Det tycker jag om"

Samtidigt formar Saunders sin experimentroman till en vetenskaplig kartläggning, där verkliga källor om presidenten och hans sons dödsfall citeras och varvas med rent fiktiva dokument. Resultatet är en hänförande hybrid mellan historisk kollektivroman, rekviem, skröna och litterär lek vars makabra estetik stundom för tankarna till filmen "Ghostbusters".

Kyrkogården som bibliotek

Någonstans i sista tredjedelen tappar ”Lincoln i bardo” tempo, när Saunders lite krystat nationalsentimentalt skildrar hur Abraham Lincoln under spökenas intervention når fram till en resignerad beslutsamhet som får honom att ta kommando över Unionens öde. Jakten på den Stora Amerikanska Romanen skiner igenom i detta verk vars melvilleska eller pynchonska ambitioner ändå är värda all beundran. 

Den samlade kören av spökröster blir, åtminstone i min tolkning, en metafor för romantraditionen, kyrkogården som ett bibliotek där glimtar av andras liv flödar genom de levandes medvetanden, för ett ögonblick trotsande existens barriärer och de obarmhärtiga villkor som föreskriver att allt är givet människan som lån.

ROMAN

GEORGE SAUNDERS

Lincoln i bardo

Översättning Niclas Nilsson

Albert Bonniers, s. 364

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.

Läs fler artiklar av Jens Liljestrand här.

 

I tv-spelaren ovan visas Kultur-Expressen, denna gång med Jörgen Huitfeldt och Joel Halldorf om journalistiken och moralen. Programmet finns också som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!