Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sotarpojken en syn på klassklyftorna i vår tid

RYSARE. Brutalt barnarbete i Hannes Binders tolkning av Lisa Tetzners klassiker "Sotarpojken".

Barn på flykt och barn med tillfälliga arbeten på samhällets skuggsida anses inte vara värda omsorg och skydd.

Margareta Sörenson återvänder till Lisa Tetzners roman "Sotar- pojken" och får syn på klassklyftorna i vår tid.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Läser någon längre "Sotarpojken", Lisa Tetzners barnroman, 400 sidor tung? Den har länge ansetts som en av 1900-talets klassiker för unga läsare, och kanske dess nya form som bildroman från 2002 av Hannes Binder hjälper den att överleva.

Hannes Binder översatte stora delar av texten till intensivt svarta etsningar som mycket väl fångar dramatiken, paniken och fasan i berättelsen om Giorgio och hans olycksbröder. Men den korta texten som följer bilderna rymmer inte farmor, brödet, eller Angelettas vängåva, ett guldkors som försiktigt glimmar till som ett litet hopp i hans hårda vardag. Liksom den kraftfulla underströmmen av barnperspektiv och engagemang för barns rättigheter och möjligheter. Lisa Tetzner är heller inte helt fri från sentimentalitet, men efter att ha läst romanen om Giorgios många prövningar som sotarpojke, inklusive alla utvikningar om andra personer, är det en lättnad att andas ut i det lyckliga slut där han återvänder till sin hemby som skollärare. Med Bianka, klädd i milt blått som en gudsmoder.

Men om man läser "Sotarpojken" i original eller som bildroman, eller om man närmar sig Lisa Tetzners barn-odyssé i tio band om barn i ett hyreshus i Berlin, "Vi i 67:an", så är det nästan kusligt hur väl hon ringar in en problematik, som, tyvärr, också är vår tids egen.

Lisa Tetzner var gift med författaren Kurt Held, jude och kommunist, som arresterades i samband med riksdagsbranden i Berlin. Genom att beveka Göring lyckades Lisa Tetzner få ut Kurt Held ur fängelset och de bosatte sig i Schweiz. Båda fråntogs sitt tyska medborgarskap.

Själv kom hon från borgerligt konservativ miljö, men drev igenom att hon fick en egen utbildning och utexaminerades som förskollärare vid ett modernt pedagogiskt seminarium. Lisa Tetzner blev också känd som kringvandrande sagoberätterska för fattiga barn efter första världskriget. På 1920-talet blev hon ansvarig för tyska radions barnprogram. I studion samlade hon, modernt nog, barn och deras berättelser om barnens Berlin vilket utgjorde grunden för berättelserna i hennes barn-odyssé.


Den judiska flickan Mirjan i denna odyssé lyckas tillsammans med en stor grupp judiska flyktingar fly till Sydamerika, där man tror att det ska finnas gott om plats för alla. Vilket det gör, i kvadratmeter räknat. Men flyktingarna släpps inte in någonstans och lider till slut skeppsbrott.

Så var det för många judiska flyktingar, men det ser också ut som en spådom för vår tid där flyktingar skickas runt till olika platser utan att få en fristad någonstans. På en annan punkt träffar hon också skrämmande rätt i romanen "Sotarpojken", där fattiga pojkar från Tyrolens landsbygd såldes till en uppköpare som förmedlar dem till sotarmästare i Milano. Barnen blir rättslösa. När en hel "last" försvinner i en båtolycka görs inga försök att efterforska eller rädda eventuella överlevande. Vidare utnyttjar den vuxne uppköparen sitt övertag över de utsvultna barnen och bussar polisen på dem för påstådda stölder eller kontraktsbrott.

Med en rysning läser jag i den nyss utkomna boken "De försvunna barnen" av Jens Mikkelson och Katia Wagner i bokens epilog:

"Tidigt i vårt arbete med den här boken förstod vi att det inte finns någon myndighet i Sverige som anser att de närmare 800 försvunna barnen är just deras sak. Migrationsverket tar inget ansvar utanför asylprocessen. Socialtjänsten ställer bara upp så länge flyktingbarnen finns i kommunen. Polisen bryr sig endast om att leta efter dem som inte vill bli hittade."

Drömmen om att alla människor är lika mycket värda får fortsätta att vara en illusion. Människor med mycket låg status som barn på flykt, barn i tillfälligt arbete på samhällets skuggsida är inte tillräckligt mycket värda för att ägnas omsorg och beskydd.

Skildringen av lille Giorgio som skickas upp i en het skorstenspipa för att en kock ska leverera en stilig middag är en rysare. Med bränn- och rökskador faller han ner och stryker nästan med. I dag erbjuder kanske textilfabriker i Asien något mindre umbäranden men fortsatt stora risker - inlåsning av arbetare, unga som gamla, när stora anläggningar börjar brinna skvallrar om villkoren.


För vår samtid liknar trafficking den ruljangs med "sålda" sotarpojkar, vars föräldrar fått betalt för ett kontrakt där pojken mot kost och logi arbetade. Sexuella tjänster, droghandel eller annat tvångsarbete, som en socialarbetare berättar i Mikkelsen-Wagners bok: "Det måste inte vara så väldigt organiserat. Det räcker med att någon vuxen tjänar pengar på det. Och så är det oftast i sammanhangen med de ensamkommande flyktingungdomarna".

Någon vuxen tjänar pengar. Någon annan vuxen bryr sig inte. Men så finns det, i bästa fall, någon enda vuxen som ser, förstår och ingriper. I Sotarpojken är det en läkare som uppmanar en grupp sotarpojkar att fly över till Schweiz där han kan hjälpa dem. Och så småningom, får pojkarna ett yrke och en egen framtid.

Jag tänker först att man kan läsa "Sotarpojken" för att den ger distans och perspektiv på en i dag högst närvarande problematik. Men så blir det inte. Som en av de heta murstenarna som lossnar i skorstenen när sotarpojken klättrar upp, drar den, brännande och vass, med sig hela det förfärliga sammanhanget rakt ner i nuet.

ETT BERÄTTARMINISTERIUM

Lisa Tetzner arbetade delvis med vad vi i dag kallar "devicing", ett slags workshop-skrivande med barn. Hon gjorde det redan i radiostudion i Berlin på 1920-talet där barns egna berättelser kom att ingå i "Barnen i 67:an", som Barn-odyssén heter på svenska. Den har tio delar som utgavs mellan 1932 och 1949.

Lisa Tetzner besökte Sverige flera gånger, bland annat 1938 på en föreläsningsturné. Vid besök i Kiruna frågade svenska barn hur det gått för Berlin-barnen och Lisa Tetzner skrev inspirerad av besöket "Erwin i Lappland", där Erwin och hans pappa bor hos en familj Holmström.

Författaren Lisa Tetzner skrev med hjälp av berättande barn.