Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sorgeberättelsen är en kliché – men hon tillför nytt

Chimamanda Ngozi Adichie.
Foto: VILHELM STOKSTAD / TT / TT NYHETSBYRÅN
Ulrika Kärnborg.
Foto: OLLE SPORRONG

Precis som cancerdagboken har sorgejournalen blivit ett slags kliché. 

Ulrika Kärnborg anser ändå att Chimanda Ngozi Adichie tillför genren något nytt. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”När sorgen kommer är den inte som vi förväntar oss att den ska vara”, skriver Joan Didion i klassikern ”Ett år av magiskt tänkande”. 

Den meningen återkom jag ofta till året efter att min pappa gått bort, bättre än något annat sammanfattade den mina känslor av vrede, förvåning och tomhet. Innan hade jag föreställt mig sorgen som ett upphöjt, och avklarnat, tillstånd. 

Helt fel. Min sorg var mer som ett rivande och klösande vilddjur. Väldigt fysisk. Den kom, precis som Didion beskriver det, i häftiga vågor och med en sorts plågad klarsyn. Jag fick svåra magsmärtor och problem med andningen. Under vissa dagar tappade jag orienteringen, jag föll handlöst, stukade ankeln, skar av mig halva tummen på en mandolin.

I sin nyutkomna bok ”Notes on grief”, ursprungligen en essä i tidskriften New Yorker, beskriver den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie ett liknande tillstånd. Hennes far, en känd matematiker bosatt i Abba, blir mitt under coronapandemin svårt sjuk. Själv sitter hon instängd i USA och tvingas följa hans kamp via zoom. När hennes bror ringer för att ge henne dödsbeskedet, kollapsar hon.

Sorgen är hård skola, skriver Adichie. Den lär dig hur mycket saknaden efter en älskad människa berövar dig själva språket. Att sörja är att upptäcka att orden inte räcker till. Det finns inte tillräckligt med bokstäver för att fylla tomrummet: ”Jag skriver om min far i imperfekt, men förstår inte hur jag kan skriva om min far i imperfekt.”

Till sist måste vi släppa taget om våra döda, och acceptera förlusten.

Sorgejournalen har precis som cancerdagboken blivit något av en kliché. Därför är jag väldigt spänd på vad en författare som Adichie kan tillföra ämnet. Hennes böcker är ofta rika och komplexa berättelser som sträcker sig över tidsepoker och mellan världsdelar, som i genombrottsromanen ”En halv gul sol” om Biafrakriget.

I ”Notes on grief” går hon i stället tätt inpå den egna varseblivningen. Språket blir minimalistiskt i takt med att intensiteten i känslan ökar. Med alla medel försöker ”daddy's girl” att upphäva döden med sitt skrivande, tiden stannar och han finns kvar, klockan tickar igen och han försvinner. Hur skildrar man någon som är väldigt närvarande och hjälplöst förlorad på samma gång? frågar sig Adichie. När författaren griper pennan för att hedra den avlidne, förvandlar hon ju samtidigt hans liv till minnen.

Smärtan som följer med distansen är outhärdlig.

Så formar sig ”Notes on grief” till den sorts bön om förlåtelse som alla som nyligen mist någon närstående kan känna igen sig i. Till sist måste vi släppa taget om våra döda, och acceptera förlusten. Låta dem bli fotografier på bordet, som Didion skriver.

Men att inse sanningen gör det inte lättare.


ESSÄ

CHIMAMANDA NGOZI ADICHIE

Notes on Grief

4th Estate, 88 s.


Ulrika Kärnborg är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Lejonburen”.