Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sontag var livrädd för att det skulle komma ut

Sarajevo 1993.Foto: MICHAEL STRAVATO / PRESSENS BILD
Susan Sontag i sitt hem.Foto: Ur Benjamin Mosers biografi. Harper Collins
Ulf Olsson.Foto: BJÖRN DALIN / STOCKHOLMS UNIVERSITET

Hon var både modig, begåvad och outtröttlig samt elak och kontroversiell. 

Ulf Olsson läser Benjamin Mosers biografi om Susan Sontag.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Sarajevo 1993. En belägrad stad, en befolkning som väntar på att någon, på att världen, skall ingripa och stoppa det serbiska blodbadet. Belägringen kommer att pågå i 1425 dagar, den kommer att kosta 11 541 människor livet.

Dit åker den amerikanska författaren och kritikern Susan Sontag (1933–2004), och ska komma att återvända ytterligare tio gånger. Hastiga besök i helvetet var inte ovanliga – men Sontags resa var annorlunda. I Sarajevo, under brinnande krig, regisserar hon en uppsättning av Samuel Becketts ”I väntan på Godot”. Pjäsvalet kunde tyckas konstigt, men visade sig vara helt rätt: Sarajevo väntade och väntade, men ingen kom.

Författaren Susan Sontag, 1994, efter att hon har fått pris från Montblanc de la Culture Foundation för att hon satt upp ”I väntan på Godot” i Sarajevo.Foto: Monika Graff / Ap

Olika förhållningssätt till Jugoslaviens sönderfall och krig fanns – vi vet det efter fallet Peter Handke – men för Sontag tycks det ha varit ett avgörande skeende. Hennes stöd och solidaritet upphörde inte med en teaterpremiär, och hon, knappast känd som hjälpsam eller solidarisk, släppte aldrig sitt engagemang i världen och politiken. Hon har också fått ett torg uppkallat efter sig i Sarajevo.

Berättelsen om Sontag i Sarajevo står att läsa i Benjamin Mosers biografi ”Sontag: Her Life and Work”. Hennes förnamn saknas i titeln: den unga Sue Rosenblatt tog styvfaderns efternamn, och förvandlade sig framgångsrikt till ett varumärke, till den högkulturella amerikanska östkustens viktigaste kritiker. Ofta kontroversiell – som när hennes reaktion på 9/11 mer var en kritik av amerikansk utrikespolitik än av islamistisk terror.

Sontag själv var uppenbarligen livrädd för att hennes sexualitet skulle offentliggöras.

Moser berättar mer om livet än om verket. Visst, han nämner de viktigaste av dem: essäerna om estetik och kultur, om pornografi, fotografi, om sjukdomens metaforer, om aids, om smärta, han redovisar romanerna, filmerna, alla viktiga priser hon belönades med. Mest ägnar han sig åt kärleksliv och sexualitet – men Sontag själv var uppenbarligen livrädd för att hennes sexualitet skulle offentliggöras. Hon hade nog skäl för sin diskretion: judinna i ett USA som fortfarande hade starka antisemitiska inslag – och dessutom lesbisk? 

Susan Sontag.Foto: Fredrik Persson / TT NYHETSBYRÅN

Han är heller inte särskilt diskret med hennes elakheter mot sina närmaste, de blev, skriver han, närmast till en del av ”en amerikansk litterär folklore”. Moser baktalar henne gärna, men problemen är i än högre grad genrens: biografier förminskar. De måste nödvändigtvis göra det, biografiförfattaren måste välja, och som så ofta faller valet på det som går att berätta och göra en historia av, och som därmed låter författaren ge form åt objektet.

Sontag rusade till hans stöd mot ayatollornas fatwa när andra författare och intellektuella tvekade

Men det som skymtar i skvallerkrönikan och förminskningen är hur ännu en intellektuell försöker skapa sig själv, forma sig själv. Sontag återkommer ständigt till det temat i sina dagböcker, och hon, den kaliforniska medelklassflickan, skulle stiga till internationell stjärnstatus. Det skedde knappast bara av egen kraft, den extrema begåvningen och arbetsförmågan (stimulerad av amfetamin) behövde också hjälp av andra, och under hela sitt vuxna liv omgav sig Sontag med hjälpare i viktiga positioner: förläggare, författarkollegor, älskarinnor. Några fick allt oftare anledning att tacka Sontag. Ett exempel är Salman Rushdie; Sontag rusade till hans stöd mot ayatollornas fatwa när andra författare och intellektuella tvekade.

Salman Rushdie 1999.Foto: MAGNUS LAUPA / EXP

Den liberala idén om individen som formar sig själv får egentligen en märklig hemort bland vänsterintellektuella. Det är i skrivandet, genom skrivandet, som individen tror sig skapa sig själv, utan att se sina beroenden inte bara av andra individer, utan av den betydligt mer svårfångade tiden, dess strömningar och strukturer. 

Texterna liknar den kamera som hon så ofta skrev om: man kan tala om dem i termer av fokus och skärpedjup

Tanken om denna självskapelse tycktes för Sontag bero av den alienation som den intellektuelle erfar i ett samhälle som förvandlar snart sagt allt till varor att köpa och sälja, som kan göra mediokra skådespelare till presidenter i världens starkaste militärmakt, och vars krassa affärssinne tycks så fientligt mot kulturen, mot reflektionen och fördjupningen, mot allt det som den intellektuella vill ägna sig åt. Främlingskap blir den jordmån den intellektuelle döms att leva av, ett främlingskap som ibland blir så djupt att det i självföraktets form vänds mot den egna personen. Skrivandet blir den aktivitet som sätter den egna personen på spel – men utan de kostnader som andra kunde erfara i sina dagliga arbeten.

Benjamin Moser.Foto: Creative Commons

Sontags essäistik (mycket finns översatt till svenska) drar mot det aforistiska, korta stycken som ställs bredvid eller mot varandra. Texterna liknar den kamera som hon så ofta skrev om: man kan tala om dem i termer av fokus och skärpedjup. Då synliggörs kanske också hur ett extremt fokus lägger annat i skugga: hennes texter kan bli kliniska, opersonliga. De kan eka av läromästare som Walter Benjamin och Roland Barthes – men utan namns nämnande. Ibland fungerar självskapandet på andras bekostnad, och några sidor i romanen ”I Amerika”, från 1999, drabbades av beskyllningar för plagiat. 

Hennes dagboksanteckningar återkommer ofta till upplevelsen av att kropp och huvud inte hänger ihop.

Att läsa Sontags texter är, till skillnad från Mosers biografi, att ta del av ett tänkande och av en stil. Sontag var en offentlig intellektuell. Hon lämnade den akademiska banan, i stället blev essän den form, och tidskriften det medium, som hon kunde tänka i. Men självformandet har sin begränsning, både tiden och kroppen gör motstånd – hennes dagboksanteckningar återkommer ofta till upplevelsen av att kropp och huvud inte hänger ihop. Och om hon länge tycktes bortvänd från politiken och samhället, tvingade livet henne dit: hennes sjukdomar och smärtor, var också alla andras sjukdomar och smärtor. Ändå representerade hon ingenting, var inte språkrör för inbillade eller verkliga massor: ensamheten var både hennes straff och hennes tillgång.

Biografi

BENJAMIN MOSER

Sontag: Her Life and Work

Ecco, 816 s.

Ulf Olsson är kritiker på Expressen Kultur.

Handke - en värre skandal för Svenska Akademien