Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sommarens bästa feel bad-läsning

Foto: Agnete Brun

Norska Marie Auberts böcker kretsar kring problem som ligger under ytan.

Therese Bohman tycker att hon har perfekt gehör för snåriga känslor.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Jag måste väl få finnas här även om jag inte är gravid”, utbrister huvudpersonen Ida i norska Marie Auberts roman ”Vuxna människor”.

Det är en bagatell som föranleder repliken, och den hade kunnat passera obemärkt förbi om det inte legat ett helt liv av uppdämda känslor där bakom. Men nu, under en vistelse i sommarstugan tillsammans med familjen, blir varje situation en maktstrid i det tysta.

”Det handlar väl inte om vem som är gravid”, svarar Idas mamma avmätt.

Det är ett briljant replikskifte i sin enkelhet, och dessutom ett koncentrat av hela romanen. För Ida handlar allt om vem som är gravid. Eller snarare: om att hon inte är det. Samtidigt har hennes mamma rätt, för egentligen har den lilla konflikten ingenting att göra med om någon är gravid eller inte. Men just där och då känns det så för Ida, och det känns typiskt att hennes mamma som vanligt tar hennes systers parti, och det känns framför allt orättvist att hennes syster är gravid.

Om allt det som ligger bortträngt under ytan och riskerar att förgifta hela tillvaron.

Precis den typen av ögonblick och känslor har Marie Aubert perfekt gehör för. Det visar hon också i novellsamlingen ”Får jag följa med dig hem” från 2016, som nu ges ut på svenska. Även där handlar det om snåriga känslor och relationer, om allt det som ligger bortträngt under ytan och riskerar att förgifta hela tillvaron om det släpps löst. Som i novellen ”Carla”, där ett norskt par har rest till Sydamerika för att hämta hem den lilla pojken de ska adoptera. Mannen i paret fäster sig istället vid en av flickorna på barnhemmet, vilket får tillvaron att börja svaja. Vill han ens genomföra det som ska vara slutresultatet av hans och hans flickväns långa kamp och svaret på deras gemensamma dröm?

Båda Auberts böcker kretsar kring det riktigt jobbiga, på gränsen till tabubelagda. Hur långt kan man gå för att få det man vill ha? Hur mycket är man villig att avstå för att inte såra någon annan? I vilken mån är det möjligt att vara sann mot sig själv?

Hur fruktansvärt självupptagen, kanske till och med osympatisk, man kan bli.

Och i båda böcker går det att förstå alla. Att alla de mörkaste känslorna – avund och svartsjuka, bitterhet och självömkan, irrationell längtan efter något destruktivt mitt i det som på pappret verkar vara lycka – är känslor som alltid är motiverade för den som känner dem. Och samtidigt – som i scenen med Ida i sommarstugan – hur fruktansvärt självupptagen, kanske till och med osympatisk, man kan bli i sitt upplevda utanförskap.

Det är stora frågor som avhandlas i ett litet format, i en blandning av psykologisk dissektion och stilmässig självklarhet (som på svenska har sin översättare Cilla Naumann att tacka för det senare). Utan tvekan sommarens bästa läsning för den som inte räds en ordentlig dos feelbad i hängmattan.

 

Prosa

MARIE AUBERT

Vuxna människor

Översättning Cilla Naumann

Wahlström & Widstrand, 112 s.

Får jag följa med dig hem

Översättning Cilla Naumann

Wahlström & Widstrand, 102 s.

 

Therese Bohman är författare och kritiker på Expressen Kultur.