Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Söker masochistiskt sex – finner man att prata med

Wera von Essen.Foto: OLIVIA BORG / NATUR & KULTUR
Foto: NATUR & KULTUR
Therese Bohman.

Kärleksjakten i svensk samtidslitteratur går vidare.

Therese Bohman finner en skör berättelse med unikt driv. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. För att börja med något uppenbart: Wera von Essens ”Våld och nära samtal” är precis en sådan typ av roman som omnämndes lite föraktfullt i vårvinterns litteraturdebatt om privilegierade författare i Stockholms innerstad som mer eller mindre självbiografiskt ältar sina neuroser. Ja, det kunde nästan vara en exakt (om än ytlig) beskrivning av den här romanen.

Huvudpersonen åker buss genom stan, skriver på en roman och arbetar på hotell, går i psykoanalys och träffar älskare som hon har våldsamt sex med. Ibland tycks von Essen nästan leka med genren: ”som en swishbetalning ett foodorapaket ska de vara, relationerna i senkapitalismen”, kan det till exempel heta. 

Varje stycke är skrivet i en enda lång mening.

Men det är som sagt en ytlig beskrivning. Tillvaron är i själva verket ett ständigt resonerande och sökande efter något annat: utplåning, befrielse från sig själv. Därav huvudpersonens hängivenhet i sina arbetsuppgifter, därav en pågående process med att konvertera till katolicismen, och därav sexet fyllt av våld och underkastelse. De tre fyller samma funktion. ”Det värsta med Gud är att Han kräver vårt medgivande, att Han väntar på vårt samtycke, att Han inte tvingar sig på” är en snyggt formulerad sammanfattning av hennes längtan efter att fråntas agens och bara uppgå i något större. 

Även von Essens första roman, ”En debutants dagbok”, handlade om kringflackande sökande, men här har det en annan botten. Det är mognare, mer fokuserat. Texten är på samma gång hetsig och närmast meditativ: varje stycke är skrivet i en enda lång mening, som i en utandning. Det ger ett närmast febrigt intryck, samtidigt som kompositionen är enkel och repetitiv, ”Jag tog 4:ans buss”, ”Jag tog inte 4:ans buss” börjar många stycken, som en bön eller besvärjelse, ett sätt att skapa struktur.

Ett möte bortom den mekaniska masochismen

Berättelsen djupnar också när huvudpersonen börjar umgås med sin granne, den kände och betydligt äldre konstnären. Han vill först inte vara med i romanen säger han, eftersom han konstaterar att han är fullständigt igenkännbar (det är han). Men mellan dem uppstår ett möte bortom den mekaniska masochismen med älskarna. Ett samtal, ödmjukt och nyfiket från båda håll. Deras relation gör romanens andra del överraskande skör och romantisk. 

Trots att inte mycket egentligen händer i ”Våld och nära samtal” är det samtidigt som att allt händer, texten är tät och har ett fruktansvärt driv som gör det svårt att lägga ifrån sig romanen innan den är utläst. ”Ett konstverk är ett hörn av verkligheten sett genom ett temperament” skrev Zola, och även om Wera von Essens hörn av verkligheten är välbekant är hennes temperament definitivt unikt. 

 

ROMAN

WERA VON ESSEN 

Våld och nära samtal

Natur & Kultur, 130 s.

 

Therese Bohman är författare och konstredaktör på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Aftonland”.