Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Snusket och snasket är direkt chockerande

Ernst Brunner.
Foto: Caroline Andersson / Albert Bonniers förlag
Nina Lekander
Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN / NORSTEDTS

”Marmormolnet” är sista delen i Ernst Brunners serie över bemärkta historiska personer. 

Nina Lekander dyker ner i skildringen av bildhuggaren och adelsmannen Tobias Sergel.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Ernst Brunners flit och produktivitet är herkulisk, liksom för övrigt hans oförväget jagberättande Tobias Sergel i denna metamorfiskt bergartstunga bok. ”Marmormolnet” är sista delen i hans ”serie om sex biografier över bemärkta personligheter verksamma i Stockholm från sent 1600-tal till tidigt 1800-tal”. Själv minns jag framför allt ”Carolus Rex” som var en fartfylld, mustig och svulstig historia – om än Brunner fick en del kritik för historiska faktafel.

Nå, jag är ingen Dick Harrison och väljer att lita på författaren. Och blir ”à propos” (ett överanvänt uttryck i första hälften av volymen) ännu en gång överraskad av hur fåfäng, lynnig och besynnerlig Gustav III tycks ha varit. Med Brunners ord en bougre, det vill säga ”sodomit” med en hel kader av ”smekungar” och stjärtgossar.

”Marmormolnet”

Nu gillar jag i likhet med författaren snusk och snask, personligt som politiskt. Men smått chockerad blir jag allt av det stockholmska 1700-talet: från det medvetna hyckleriet och rövslickeriet till all konkret lort, kyla, misär och lidande ej blott bland den medellösa allmogen utan också de högre stånden. Och sjukdomarna. Den arme Sergel plågas nästan livet ut av gikt och ”urinsyreknölar” i örat. Troligen efter alltför många ”sväljor” vin i fyllebröders orgiastiska lag.

Han lider också av den drakuliska andedräkten hos såväl kung som drottning. ”Den kom av bristen på gröna ärtor vid hovet.” skriver Brunner i ett av flera hastiga kausalsamband.

Facktermer och skulpturala detaljer droppas och ältas, självsäkerheten är stor.

Vi får följa Sergel från födelsen 1740, genom barndomen och skoltiden som ”Wunderkind” och senare som upphöjd hovkonstnär till döden 1814. Äventyren är många med vistelsen i Rom som kanske mest konsthistoriskt spännande.

Facktermer och skulpturala detaljer droppas och ältas, självsäkerheten är stor. Samtidigt våndas vår grandiose bildhuggare. Längtan efter en perfekt, antikinspirerad form under fritt skapande kolliderar med materiella eller pekuniära problem och kungahusets nycker och begär. Eller kungahusens; även Gustav III:s kusin Katarina den stora i Ryssland gör sig påmind i både fred och krig. Mullret över Östersjön är inte obetydligt.

Och à propos sexualitet: det närmast algalmatofila förhållandet till skulpterade kvinnokroppar hos bildhuggare och konung! Bägges ”köttmejslar” står parata inför ”Venus aux belles fesses”, gudinnan med den saftiga rumpan, mödosamt skapad efter Ulla von Höpken – ”hovfruntimmer” och ”grand cocotte”. Borde ha varit ”grande”, men enstaka fel i den myckna franskan får man överse med. Liksom formuleringslustens stundvisa seger över dramaturgin.

Lite gripen och gramsen kan man dessutom bli.

Pas grave, tant pis. Det är så amusant med de utländska språk och uttryck som Brunner tidsenligt kryddar med. Sergels vänskap och skojerier med Carl August Ehrensvärd och hovmusikus Bellman piggar därtill upp. Då flyter skulptur, måleri, skämtteckning, satir och musikalisk dikt ihop i synestetisk energi. Var beredd på att bildgoogla. Använd förresten gärna kartapparna och kanske en historisk atlas; herrarnas stresstålighet under sina europeiska, vedermödiga resor är i sanning admirabel.

Lite gripen och gramsen kan man dessutom bli: Sergels kärleksfulla samvetsäktenskap med Anna Rella Hellström och dennas naturalistiska och hastigt skildrade missfall … innan de två äntligen får sin son Johan som snart nog vilar på Sergels stora mage, ständigt framhävd. Brunner gör sin huvudperson till en kroppsaktivist av stora mått.

För den icke tidträngda läsaren, parallelläs Brunners Bellman-bok ”Fukta din aska” och Carina Burmans ”Bellman. Biografin”. Så blir perspektivet på den så kallade frihetstiden ännu mer prismatisk och plastisk. För att inte säga prillig.


BIOGRAFI

ERNST BRUNNER

Marmormolnet. Om bildhuggaren Sergel

Albert Bonniers, 560 s.


Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=75603&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.