Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag var med i VPK:s Östermalmsavdelning

Pjotr Kropotkin Foto: Félix Nadar
Nina Lekander. Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN / NORSTEDTS

Pjotr Kropotkin var aristokraten som drevs i landsflykt för sina anarkistiska åsikter.

Nina Lekander läser den väldiga självbiografi som nu för första gången finns på svenska.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | SJÄLVBIOGRAFI. Min pappa spelade piano när jag som kanske åttaåring frågade honom vad kommunism var. Förstrött svarade han att alla skulle få ungefär lika mycket pengar. Bra, tänkte jag. Och röstade som ung vuxen på VPK. Anslöt till Östermalmsavdelningen under vars röda fana jag stolt delade ut vår internbulletin till Bang på Gärdet.

Men med tiden: där fanns ju stalinister. Visst verkade storebrorsans situationister långt roligare?

Jag läste Guy Debord, Marxs svärson Paul Lafargue, Charles Fourier och Emma Goldman. Landade hos SAC syndikalisterna. Alltså var jag kanske lite anarkist också?

Hierarkier är räliga, det vet alla som har gått i skolan. Ett styres- och ledarlöst antimaktsamhälle framstod som attraktivt. Sedermera lärde mig livet att hierarkier inte bara är ofrånkomliga utan ofta även nödvändiga.

Det låtsas dock inte den anarkistiska fursten, författaren och forskaren Pjotr Kropotkin (1842–1921) om i denna hans för första gången på svenska fullständiga självbiografi – i heroisk översättning av Karin Greiz samt med ett både berömmande och skarpt dissande förord av Lena Andersson.

 

LÄS MER – Salomon Schulman: Rosa Luxemburg hade inte stått ut med dagens vänster

Encyklopedisk kunskap

Kropotkin begynner med barndomen i livegenskapens Ryssland. Fadern är högt uppsatt militär, modern dör tidigt. Hemmet är pråligt, och det fascinerar hur detaljerat Kropotkin beskriver den tidens högreståndsvåningar med salonger i fil, damskrivbord, prydnadsporslin och färgade glaslampor. Här skriver en man med minne.

Tillika med enorm erfarenhet och encyklopedisk kunskap. Med en envetenhet vilken inte ligger Erasmus av Rotterdams efter, som Nina Burton skrivit så levande om. Bägge män som förenade blåögdhet, realism, äventyrlighet, kaxighet och nyfikenhet.

När lille Pjotr och hans storebror undrar över faderns tapperhetsmedalj under turkkriget 1828 och de sedan påpekar att det ju var faderns livegna tjänare Frol som hade räddat ett barn ur ett brinnande hus får de till svar: ”Vad har det för betydelse. Var han inte min egendom kanske? Det är ju precis samma sak.”

Bröderna kom att avsky livegenskapen, som också efter upphörandet 1861 orsakade stora lidanden för fattiga familjer. Emellertid hade inte den unge Pjotr det heller det så lätt på militärskolan i S:t Petersburg och den pagekår som skyddade Alexander II. Pennalismen och prygeln där var fruktansvärd; dock blott en försmak om vad som komma skulle i Peter-Paulfästningens fängelsehålor.

Där tsarismens fortlevande i Sovjetsystemet blir kusligt tydligt. Men där han trots allt lyckades få läsa och skriva, plus att genom knackningar berätta om Pariskommunen för en ung granne i cellen bredvid!

Avfärdade ytlig artighet

Kropotkin definierade sig inte som nihilist, men han låg den ryska nihilismen nära i sin utilitaristiska förnuftsdyrkan – även om han samtidigt trollbands av konst och kultur (musik, teater, Turgenev, Tolstoj och så vidare) vidarebefordrar han ivrigt nihilisternas avfärdande av konst för konstens skull. Ity ”konstföremålen köptes för pengar som pressats ur svältande bönder eller underbetalda arbetare”.

Vidare avfärdar han ytlig artighet, kallprat och komplimanger – trots att han själv har nytta av dylikt i sina möten med diverse fångvaktare, potentater, fiender och spioner.

När Kropotkin inte satt finkad eller var på flykt reste han runt för geologiska och geografiska undersökningar – ibland även på nödhjälpsuppdrag eller i affärer – i oländiga områden. Sibirien, Amurfloden och glaciärer. Finska, svenska och kinesiska trakter.

Förfärliga förhållanden skrämde honom inte. Naturvetenskapen skulle styras upp – medelst ett liksom osynligt eller förklätt styre. Och vad kunde inte göras tillsammans med arbetare och urmakare i exempelvis Schweiz för den revolutionära saken …

Här framgår inte om vår lätt Tintin-lika samt svårt språkkunniga hjälte hade läst Alexandra Kollontaj, Rosa Luxemburg eller ens Olympe de Gouge. (Fast säkert Emma Goldman, som han senare bröt med, läser jag på tyska Wiki.) Men han uppvisar en ytterst sympatisk kvinnosyn och stöder de ryska feministernas krav på högre studier.

Läromästare i kvinnofrågor ska ha varit den beundrade Ivan Turgenev: ”att jag har förunnats den sällsynta glädjen att hitta en passande kvinna som jag varit lycklig med i mer än tjugo år – det har jag Turgenev att tacka för”. Underligt nog skriver han endast några få passager om sin tappra och studerande fru Sofia. Om henne hade man velat veta mer.

Gott humör och enkel stilistik

Hans kritik av religion tar större plats; han diskuterar intressant ämnet med sin äldre bror. Ger oss ett ryskt talesätt att hålla i minnet: ”Gud är långt borta medan chefen är i rummet bredvid.” Apropå hierarkier.

Men anspråkslöst – eller månne smått pretentiöst? – Jesusaktig är mannen ändå. Nöjer sig med mycket lite i fråga om komfort, mat och dryck. Skulle knappast lockas av någon Black Friday. Tvärtom. Under sina fem år i Sibirien slås han av ”hur lite en människa faktiskt behöver”.

”En anarkists minnen” är för en ickehistoriker både snårig och lättläst. Det senare på grund av gott humör, enkel stilistik och diverse anekdoter. Typ i fallet furstefaderns livegna pianostämmare, som plötsligt skickas i väg till spöstraff:

”Jag hinner ikapp Makar i den mörka hallen och försöker kyssa hans hand, men han drar åt sig den och säger både förebrående och undrande:

’Låt mig vara, ska du bli likadan när du blir stor?’

’Nej, nej, aldrig!’”

Så tar jag till mig Kropotkins liberala och vänliga drag, hans framhävande av ömsesidig hjälp, men näppeligen hans orealistiska utopi. Landet som icke är. Är jag vorden en sorts liberalkonservativ missnöjd vänster?

 

SJÄLVBIOGRAFI

PJOTR KROPOTKIN

En anarkists minnen

Översättning Karin Greiz

Natur & Kultur, 624 s.

 

Nina Lekander är kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!