Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Snajdigt välskrivet om identitet och åldrande

Inger Edelfeldt.Foto: Moona Björklund
Nina Lekander.Foto: YLWA YNGVESSON

Nina Lekander läser Inger Edelfeldts nya novellsamling.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

NOVELLER | RECENSION. Inger Edelfeldt är vansinnigt produktiv och alltid läsvärd, vare sig det handlar om relationer eller självbilder och/eller livslögner och drömmerier. I dessa noveller, sammanhållna av diverse betydelsebärande klädesplagg, ägnar hon sig åt kvinnligheten som maskerad, ibland även manlighetens krumbukter.

I ”Den jävla bitchen” vårdar den 42-åriga författaren Lina en vänskap med den yngre, eldslukande, tatuerade snyggingen Colin ”som en värdeskapande fjäder i hatten”.

Den inledande ”Vi är stjärnstoff” är en vibrerande tillbakablick på det slagets tvåsamma väninneskap som för många av oss har varit så både viktigt och vanligt i tonåren. Jagberättaren ser sin gamla bästis Ullis på Åhléns och minns sommaren mellan åttan och nian, den ”där den solgula klänningen figurerade, och sandaletterna”. Storyn är för mig som är ungefär jämnårig med Edelfeldt proppad med bitterljuv igenkänning och tidsmarkörer:

Det lilla paketet Prince, rivaler om bästisskapet, fantasier om att somliga ”visste en hel del om hur det var ute i den riktiga världen, där folk låg med varandra och knarkade och blev berömda över en natt om de var balla nog.” Det är 1970, och pratet om hur man som tjej kunde vara tilldragande på tar aldrig slut: ”söt, snygg, sexig eller ha ’det’. Och så kunde man vara ’fulsnygg’”.

 

Snatteri på NK

En sommar på landet smyger fjortisarna – jaget, Ullis och Gunilla – sig i väg på spaning efter en konstnärinna i närheten som kanske är ”en riktig hippie” och ser härligt ”flummig” ut. Jaget känner sig befriad av sin solgula klänning. Småningom inträffar dock den plötsliga brytning som tjejkompisar i den åldern så grymt kan genomföra.

Identitet, åldrande och minnen trängs i den här snajdigt välskrivna boken. Emellertid har jag efter läsningen lite svårt att sortera materialet eller personerna. Det som nog mest griper tag är ett par noveller som ställer habegär mot fattigdom, något som kan locka den mest välartade till stöld. Ack, jag minns mina och Nettans snatterier av smink och kläder på NK och Gul & Blå. Med fröjd.

 

Nina Lekander är kritiker i Expressen.

 

NOVELLER

INGER EDELFELDT

Kläderna

Norstedts, 215 s.