Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sluta räkna klass och kön i den svenska litteraturen

Bokmässan i Göteborg. Bild från 2019. Foto: HANNA BRUNLÖF / GT/EXPRESSEN

I vinterns prosadebatt har man klagat på att medelklassperspektiven har likriktat den svenska litteraturen. 

Helena Granström menar att litteraturen står över identitetspolitiska bekymmer. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Det finns en underförstådd fråga i begreppet autofiktion, nämligen hur det ska betonas: På de två första stavelserna, eller på de sista? Det autofiktiva greppet rymmer två olika, och i viss mening motsatta, möjligheter: Att konstruera en berättelse i syfte att framställa sitt jag – eller att göra bruk av sitt jag för att förmedla en berättelse.

Denna avgörande skillnad kommer för mig när jag läser Margit Richerts inlägg (SvD 19/1) i den debatt om kvalitetslitteratur som initierades av Daniel Sjölin (Expressen 16/1): en dräpande kröniketext vars dom över den svenska litteraturens brister är minst lika hård som Sjölins egen, men helt utan hans förlåtande kärlek till litteraturen som sådan. 

Svensk bokutgivning utgörs i dag, om man får tro Richert, av litterärt uppsminkade kontaktannonser från svenska kvinnor strax under 40, till lika delar bestående av klagan över medelklasslivets våndor och alienerande skildringar av precis lagom gränsöverskridande sex, på bekostnad av ett bredare spektrum av berättelser som skulle kunna göra litteraturen angelägen för fler. Ett budskap som trummas in i en uppföljande text, där Richert även passar på att nämna det egna, ”ganska udda” bokmanus som hon själv sitter inne på – ett radikalt brott med allt vad ”lagom svalt såriga” medelklasskildringar heter, får man anta (SvD 29/1).

Den litterära skildringen av ett medelklassliv är enligt Richert en angelägenhet enbart för medelklassen själv.

Flera debattörer, däribland Josefin Holmström, har protesterat mot Richerts bild av den svenska litteraturens geografiska och sociala likriktning (SvD 22/1), men för min del är det också något annat som skaver. Richert riktar skarp kritik mot bokförlagen, som hon menar bidrar till den påstådda homogeniteten genom att kräva igenkänning för sina läsares räkning – men tycks omedveten om att hon med sitt svepande avfärdande av den svenska litteraturens kvinnliga medelklasskildringar ger uttryck för precis samma litteratursyn, nämligen en som avkräver det skrivna bokstavlig representativitet. 

Glesbygdsbor antas enligt ett sådant synsätt enbart kunna känna identifikation med glesbygdsbor, rasifierade enbart med rasifierade, och så vidare. Den litterära skildringen av ett medelklassliv är enligt Richert en angelägenhet enbart för medelklassen själv – frågan om varför detsamma inte skulle gälla arbetarklassen, männen, eller vilken annan social grupp som helst lämnar hon däremot obesvarad.

Givetvis har en könsstympad kvinna från som flytt från Mali en annan berättelse att erbjuda än den svenskfödda, kärlekssvultna småbarnsmamman – men bör vi inte åtminstone, samtidigt som vi inser detta, också hålla i minnet att en av litteraturens största tillgångar är just att den låter oss se det allmänmänskliga också i en djupt främmande erfarenhet? Att idealet är att vi har tillgång till båda dessa kvinnors berättelser är en självklarhet, men Richert säger faktiskt något mer än så, nämligen att har vi läst en skildring av en 40-årig mediekvinnas lidande, har vi läst alla. 

Ett påstående som också det vittnar om en på djupet uppgiven litteratursyn, för på samma gång som litteraturen tillåter oss att ana det bekanta i det främmande kan den göra motsatsen: Samma förnedringssex i bostadsrätten på Södermalm kan, för att följa Richerts raljanta exempel, faktiskt upplevas på helt olika sätt. 

I viss mening är alla figurer i alla böcker författaren själv, i viss mening ingen av dem.

Och just detta – att blottlägga åtminstone en glimt av det multiversum av erfarenheter som ligger dolt i en och samma verklighet – är också en av litteraturens absolut främsta förmågor. De olikartade berättelser som Richert efterlyser kan därmed rymmas också i det skenbart likriktade – och med en så systematisk nedvärdering av det autofiktiva avstampet som Richert ger uttryck för är det faktiskt svårt att förstå varför någon, ens den könsstympade maliskan på flykt, ska skriva utifrån sitt eget liv, annat än av rena representativitetsskäl. 

Vilket för oss åter till begreppet autofiktion, som jag alltså tror att det finns goda skäl att betona på dess sista två stavelser – för lika lite som det självupplevdas närvaro i sig per automatik gör en text ytlig och förutsägbar, utgör det en garant för någon genuin personlig insats. 

I sämsta fall blir det autofiktiva verket en litteratur som ”visserligen kan handla om författaren själv men som knappast ger uttryck för någon verklig subjektivitet”, som GP:s kritiker Mikaela Blomqvist nyligen påpekade (GP 29/1). Detta i ett svar till Aftonbladets Jack Hildén, som argumenterat för att estetiskt motiverade val – snarare än absolut trohet mot verkligheten – i de allra flesta fall ligger bakom även de texter som skrivs nära författarens eget liv; att fantasin med andra ord är verksam även i skildringen av det som inte fantiserats fram (Aftonbladet 25/1). 

Jack Hildén, författare och Aftonbladet-skribent. Foto: GÖRAN SEGEHOLM / NORSTEDTS

När jaget på det viset betraktas som ett redskap för litteraturen, snarare än tvärtom, förlorar det på ett sätt sin centrala betydelse – men vinner i gengäld förmågan att förmedla mening oberoende av sina yttre attribut. Jag kan som skönlitterär författare välja att skriva om en framfantiserad kvinna i 1200-talets Rom, eller om mannen jag följde med hem från krogen i går för att lindra min medelklassiga ensamhet, men om jag med hjälp av någon av dem lyckas skapa angelägen litteratur är valet ovidkommande.

Ett särskilt intressant exempel på detta erbjuder den amerikanska författaren Lisa Hallidays uppmärksammade debut ”Asymmetri”: en tudelad roman vars ena berättarröst, till synes nära besläktad med författarens egen, återges i tredje person och med ett närmast allegoriskt anslag, medan författaren i första person lägger sig tätt intill den andra delens irakisk-amerikanske muslimske huvudperson vars beröringspunkter med författarjaget till synes är – inga alls. Samtidigt, har författaren betonat, är hennes egen personliga närvaro i texten långt mycket större hos denna figur, än hos den unga, skrivande kvinnan som till det yttre kan läsas som hon.

Är det viktigt huruvida detta jag har en motsvarighet i den yttre världen?

I viss mening är alla figurer i alla böcker författaren själv, i viss mening ingen av dem – det centrala är att de erbjuder oss möjligheten att betrakta världen genom ögon som inte är våra egna, att så långt som något sådant är möjligt verkligen bebo ett annat jag. Är det viktigt huruvida detta jag har en motsvarighet i den yttre världen? 

Med all säkerhet inte, så länge det tillåter oss att uppfatta tillvaron på ett oanat sätt. Viktig är däremot insikten om att de främmande perspektiv som litteraturen ger tillgång till inte är möjliga att reducera till kön, klasstillhörighet, eller vilken annan kategori som helst. Det som i slutändan avgör huruvida en romanfigur blir levande är aldrig hennes yrke eller sexuella läggning, faktiskt inte heller hennes eventuella verklighetsanknytning – utan den obegripliga subjektivitet som döljer sig någonstans bland alla dessa yttre skikt. 

Om det inte var för den vore samtidslitteraturen kanske faktiskt precis så ointressant och platt som Margit Richert tycks tro.

 

Helena Granström är fysiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är romanen ”Standardmodellen”.