Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Slaktgrisarna gnager på varandras tarmar

En gris som väntar på döden.Foto: SHUTTERSTOCK
Lina Gustafsson.Foto: VIKTOR GÅRDSÄTER / NATUR OCH KULTUR
”Rapport från ett slakteri. En veterinärs berättelse”.
Helena Granström.Foto: OLLE SPORRONG

I ”Rapport från ett slakteri” visar veterinären Lina Gustafsson djurfabriken inifrån.

Helena Granström läser en brutal skildring av det råa våldets vardaglighet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det finns en ögonblicksbild från slakteriets verklighet, återgiven i den amerikanske författaren Jonathan Safran Foers essä ”Äta djur”, som jag aldrig kommer att lyckas bli av med, hur gärna jag än skulle vilja. Det är en slaktare som berättar. Man blir, säger han, aggressiv av blodlukten nere i slaktgropen. Man vet att man ska döda, men det är liksom inte nog. ”En gång tog jag kniven – den är bra vass – och skar av det yttersta på trynet, som en korvskiva. Grisen blev ju galen först. Sen satte den sig ner och bara såg typ dum ut. Så jag tog en näve saltlake och mulade in i trynet.” 

Han fortsätter med att berätta hur han sedan också för in saltlake i grisens anus. 

Slaktarens berättelse är outhärdlig inte bara i sin grymhet, utan också i det att det inte ens hjälper att avfärda den som ett undantagsfall - eftersom det är ett undantagsfall som så uppenbart är en direkt konsekvens av vad vi definierat som normalt. Och det är just denna, i sig brutala, normalitet som utgör huvudfokus för Lina Gustafssons ”Rapport från ett slakteri” – en bok som skildrar inte avvikelserna utan rutinen, så som den ter sig de vintermånader hon arbetar som veterinär på ett antal svenska slakterier. 

Hur obekväm kan man tillåta sig att vara för att förhindra det onda?

Det är en rutin som inbegriper grisar som gnager på varandras uthängande tarmar, biter av varandra svansen, uppskrämda pressas samman i trånga utrymmen och piskas över ryggarna med transportörernas drivpaddlar. Hos den slakteripersonal som utför och övervakar alltihop syns avtrubbningen bara som en frånvaro i blicken när de slår mot grisarna; en oemottaglighet för djurens smärta, hunger och rädsla; något enstaka smaklöst skämt. 

Djurens lidande ställs i bokens narrativ mot arbetsplatsens sociala överenskommelser på ett sätt som väcker mer allmänna frågor om det som brukar kallas civilkurage: Hur obekväm kan man tillåta sig att vara för att förhindra det onda? Inte ens med ett regelverk i ryggen är svaret uppenbart. 

Styckning på ett slakteri i Stockholm.Foto: Meli Petersson Ellafi / TT / TT NYHETSBYRÅN / Meli Petersson Ellafi

Gustafsson gör under sin tid på slakterierna sitt bästa för att minska det mest flagranta lidandet: Ser till att skadade djur får förtur till slakt, att en felaktig grind byts ut, att regler för dränering i de överfulla boxarna följs. Hon tillrättavisar de transportörer som alltför hårdhänt tvingar djuren ur lastbilarna. Hon accepterar, med andra ord, premissen att djuren ska dö, för att göra deras liv så drägliga som möjligt – det lilla av dem som återstår innan de görs medvetslösa med hjälp av koldioxid för att sedan tömmas på blod.

Själva dödande, det som måste sägas vara slakteriets verkliga kärnverksamhet, möter Gustafsson först när hon efter tre månader på arbetet slutligen tittar ned i gasschaktet. Därnere ser hon de grisar hon med varierande framgång försökt skona från slag, stötar och fuktiga golv: ”De kastar sig fram och tillbaka, gör allt för att försöka ta sig ut, för att få luft. […] De hoppar, försöker springa, studsar som kulor mellan väggarna samtidigt som deras vrål skär genom luften. Sen faller de ihop. […] När det blir stilla ett par sekunder tror jag först att det är över. Men så kommer det ett nytt vrål. Och ett till. Det ebbar ut med ett sista desperat pip på slutet.”

Kan vi vara säkra på att de grisar som avblodas och skärs upp verkligen är medvetslösa?

”Rapport från ett slakteri” är till formen ingen anmärkningsvärd bok. Den ger inte intryck av någon större stilistisk medvetenhet, och lyfter sig aldrig heller ur den klaustrofobiska slakterimiljön för att diskutera den kontext i vilken vi tillåter oss denna behandling av djur. Den är en journal, ett vittnesmål från en människa vars blick successivt blir allt mer tolerant inför de grymheter den får bevittna.

Men likafullt fortsätter Gustafssons betraktande, ända till den dag hon lämnar arbetet för att hon inte längre står ut, att osäkra köttfabrikens effektiviserade processer: Kan vi vara säkra på att de grisar som avblodas och skärs upp verkligen är medvetslösa? Vet vi att kon inte har någon rest av liv i sig när hennes hud flås av?

Det kan vi inte, det gör vi inte; men i Gustafssons bok sker aldrig det värsta – eller snarare, det värsta sker alltid, oupphörligt, men sällan under något annat än tillåtna former. Rutinerna följs – det är bara det att dessa rutiner vittnar om en sådan likgiltighet, en sådan empatilöshet, en sådan brist på erkännande av djurens subjektivitet, att detta faktum inte borde lugna oss alls. 

 

 

SAKPROSA

LINA GUSTAFSSON

Rapport från ett slakteri. En veterinärs berättelse

Natur och kultur, 242 s.

 

 

Helena Granström är fysiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Betydelsen av kärlek”.