Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Skugges mörker är som en katedral

Linda Skugge.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
”Vi såg en grävling. Ett år med Linda Skugge”.
Eva Ström är författare. Hennes senaste bok är ”Rakkniven” (Albert Bonniers).
Foto: STEFAN TELL / BONNIERFÖRLAGEN

Linda Skugges nya bok är ingen vanlig dagbok. 

Eva Ström jublar över en elektrisk författare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Varje morgon denna coronasommar gick jag in på Linda Skugges blogg för att få en elektrisk stöt som gjorde att jag orkade gå upp till ännu en dag i 70+-isolering. Jag följde med på hennes road movie till Femte Långgatan, Söderhamn, Övertorneå, Österlen. Linda Skugge befann sig i alltid omkörningsfilen med eller utan sitt Marstrandspsyko. Jag älskade hennes sätt att skriva om ett helt jävla perfekt väder för infraröd fotografering på Torö bland skamfilade tallar i ytterskärgården. 

Allt som Linda Skugge skrev i somras och mer därtill har samlats i en pocketvolym med titeln ”Jag såg en grävling”. Det är underbart att stryka under i den med en fet kulspetspenna. Jag har inte strukit under så mycket sen jag läste ”Pellas andra bok” i tonåren, också en oumbärlig handbok i livsvisdom.

Av Suzanne Brøgger lärde jag mig att hitta de mest annorlunda, egna vinklarna att ständigt göra tvärtom och aldrig som man ska, skriver Linda Skugge. En sådan vinkel är att skriva om den katt som Doris Lessing tog hand om efter Sylvia Plaths självmord. Jag visste inte ens att Plath hade en katt. Den hette Tiger-Pieker. Men när Lessing tog hand om den döptes den om till Grey Cat. Därefter tog Jenny Diski hand om den. Denna katt gör tragedin så mycket mer tydlig, vardaglig, mindre litterär. Och ännu mer hjärtskärande.

Själv är Linda Skugge präktig, disciplinerad, ordentlig.

En annan av Skugges idoler är Geoff Dyer. Han har sagt att allt han skrivit har hänt, om än endast i hans eget huvud. Jag blir tvungen att googla Geoff Dyer. Liksom handlingen i filmen ”Leaving Las Vegas”, som jag numera kan utantill. Linda Skugge dras nämligen bara till ”Leaving Las Vegas”-män. Jag dras till hennes texter när hon beskriver sina dialoger med ”Leaving Las Vegas”-män, de mest opräktiga man kan tänka sig.

Själv är Linda Skugge präktig, disciplinerad, ordentlig. Hon är mer Annika än Pippi och avskyr Pippis ohygieniska leverne. Skugge går upp fem varje morgon för att skriva och springa, nu när hon är fri från giftstruma. Hon betalar sina egna räkningar och en del andras och kämpar med sviktande binjurebark. Hon tillämpade coronahygien i decennier innan det blev allmänt påbud. Hon lever upp i den allmänna coronaångesten, som botas genom flödande löpning, läsning och skrivande. Hon ber om ursäkt till alla hon sårat under sitt yrkesutövande. Hon tillstår att hon ändrat sig om kejsarsnitt für alle. Hon tillstår att hon ändrar sig då och då i alla möjliga frågor. 

Konst retar ofta upp folk.

När Linda Skugge intervjuar är det för att få svar på en brännande livsfråga. Därför måste hon presentera sitt liv först. Hon söker upp Lena Andersson för att få svar på frågan: Är jag en kulturman? Hon söker upp Lydia Sandgren för att få svar på frågan: Handlar din bok ”Samlade verk” om flykt? Intervjuerna är dock längre än ett ””Ja, eller ett ”Nej”. De är en egen konstform. Konst retar ofta upp folk.

När jag läste Linda Skugges blogg i somras fick jag elektriska stötar. När jag läser hennes samlade verk från ett år känns det mer som att ligga under en tung katedral. Det är en egendomlig bild, men det är den första som kommer för mig, och Linda Skugge har lärt mig att man måste följa sina associationer. Även jag vill följa i den grå kattens fotspår. 

För även om varenda båge i hela katedralen strävar uppåt, uppåt, så är ändå katedralen tung. Tung av sten, tung som ett människoliv. Vartenda gäckande och roligt ord som lyfter mot himlen motsvaras av allvar och mörker. Mörkret i ”Leaving Las Vegas”. Mörkret i människolivets villkor.




PROSA

LINDA SKUGGE

Jag såg en grävling

Ett år med Linda Skugge

Sjösala Förlag




Av Eva Ström

Linda Skugge är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras ”Jag såg en grävling” av Eva Ström, författare och kritiker i Sydsvenskan.




Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=76618&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.