Skolan är måltavla när skitsamhället kritiseras

Eija Hetekivi Olsson är författare.
Foto: Jerker Andersson
Daniel Sjölin.
Foto: OLLE SPORRONG

Med ”De unga vi dödar” avslutar Eija Hetekivi Olsson romantrilogin om Miira. 

Daniel Sjölin lider med hjälten som straffas av det hårda svenska samhället. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Utmärkande för författarskrået är bildningsbakgrunden. Har du inte det litterära språket med dig från uppväxten, inte upplevt någon slukarålder eller skrivit dagbok i ett hem med böcker eller utbildade föräldrar, syns din sena ankomst till litteraturen direkt när du debuterar. Autodidakten kan inte dölja sin brist: Kortare meningar, sämre precision, grammatiska genomslag från talspråk, otålighet och yvigare bilder. Din bildningsbakgrund dryper i varenda stavelse. Ofta har autodidakten sämre litterär självkänsla – skulle exempelvis aldrig bre ut sig i vindlande betraktelser av ett moln. För vem vill lyssna på din… allmänna existens? 

Mot denna brist har autodidakten ofta egenskaper som många författarkollegor saknar: Talang, explosivitet, humor och någonting intressant att berätta. Hos autodidakten står allting på spel i varje mening. Inte ett tråkigt ord får finnas och inga fluffiga jävla moln. Varenda mening måste vara kreativ, angelägen och egensinnig – annars säger Jante att du inte har rätt att skriva. 

Denna kollision mellan brist och överkompensation kan i lyckliga fall skapa en reaktor kongenial med sin egen berättelse. När Eija Hetekivi Olsson 2012 släppte ut sin romanfigur Miira i debuten ”Ingenbarnsland”, om en flickas uppväxt rätt in i klassamhället, lät hyllningar och priser inte vänta på sig. Sällan hade vi sett en så stark språklig turbo, maxad med nyord, placerad i en lika maxad och energisk människas kamp mot sitt spådda sociala livsöde. En triumf. 

Herregud, vilket förtvivlat slut på en trilogi om vår tid.

Nu fullbordas trilogin om Miira med ”De unga vi dödar”. Det är fortfarande Miira vs Skitsamhället, men nu är svensk skola i skottgluggen. Hon är fyllda 33 och redan tonårsförälder. Hon är på väg att bryta sig ut ur tillfälliga slitjobb och bli lärare, samtidigt som dottern är på väg att gå under av mobbning. Hetekivi Olssons språkdynamo går på högvarv, ömsom är det skitkul, ömsom försvårande för läsningen, hursom är det generöst. Skildringen av relationen till den alltmer undandragna dottern är mästerlig, och porträttet av den beskäftigt självtillräckliga klassföreståndaren Carola är en rak vänster i solar plexus på svensk lärarkår. 

Sen var det betydligt lättare att sympatisera med barnet Miira i trilogins första delar. Den vuxna framstår så programmatiskt genomgod, präktflitig och världsförbättrande att jag en bit in i boken undrar om den är en roman eller ett föreläsningsturnéunderlag jag läser. Det är underdogpositionens fara att när autodidakten etablerar sig, börjar författaren sjunga för sin egen frälsta kör. 

Men även för detta har Hetekivi Olsson en plan. Det här blir nämligen en kamp som Miira förlorar. Alla hennes styrkor – konfliktmod, kampvilja, verbalitet och bildningsiver – arbetar till slut emot henne, eller så neutraliseras hon av etablissemanget. Klassamhället låter Miira straffa sig själv och sitt barn, med sina egna vapen.

Herregud, vilket förtvivlat slut på en trilogi om vår tid. 


ROMAN

EIJA HETEKIVI OLSSON

De unga vi dödar

Norstedts, 316 s.



Daniel Sjölin är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. 



Hon kallades ”lilla grönstrumpan”

https://embed.radioplay.io?id=87565&country_iso=se

SVT:s globala klimatkorrespondent Erika Bjerström gästar Expressens mediepodd. Kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind analyserar även miljonregnet över Hannah och Amanda och DN:s penisfixering.