Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Skapelsen tar inte slut bara för att vi dör

Kjell Espmark.
Foto: Cato Lein / Norstedts
”Återliv”.
Foto: THEO ELIAS LUNDGREN

Med ”Återliv” avslutar Kjell Espmark sin starka dikttrilogi. 

Therese Bohman får syn den mänskliga evigheten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det finns en monter på Altes Museum i Berlin som jag har fastnat för varje gång jag varit där. Den visar innehållet i en grav som tillhört en ung romersk kvinna: små parfymflaskor, smink, smycken, några vackra stenar.

Jag blir tårögd framför den varje gång, för att den får tillvaron att framstå i all sin litenhet och storslagenhet på samma gång. Människan som sakerna tillhörde är borta, men något djupt mänskligt har dröjt sig kvar genom årtusendena.

Jag kommer att tänka på montern på Altes Museum när jag läser Kjell Espmarks ”Återliv”, den avslutande delen på den trilogi som föregåtts av ”Skapelsen” och ”Kvällens frihet” och som nu praktiskt nog ges ut i en volym tillsammans med dem.                                                                                                                     

Precis som sina föregångare har ”Återliv” en titel som skvallrar om temat för dikterna: i ”Skapelsen” fick de döda berätta att skapelsen inte är avslutad utan överlämnad som en stafettpinne till oss som råkar leva just nu. ”Kvällens frihet” uppehöll sig vid den konstnärliga blomstring som kan infinna sig när livet närmar sig sitt slut. 

Mer eller mindre kända personer från gånga tider har ordet.

I ”Återliv” är den röda tråden att vilja leva vidare efter döden, och precis som i de tidigare delarna ägnar sig Espmark åt rolldiktning. Mer eller mindre kända personer från gånga tider har ordet, här bland andra Sunday Times-journalisten Marie Colvin som dog i kriget i Syrien, den danske tonsättaren Carl Nielsen eller Espmarks mormors far, stenhuggaren Jakob Roos.  

Mot en fond av såväl stora historiska händelser som det vardagliga och personliga bildar de en kör av mänsklig erfarenhet från historien. Det är en humanistisk, förmänskligande diktning, som känns extra viktig i en tid där ”polarisering” är ordet för dagen. 

Att Espmark inte ger mycket för ett annat av samtidens inneord, ”identitet”, blev tydligt i hans förra diktsamling. Han intresserar sig för jaget, som här framstår som identitetens motsats. Lästa tillsammans ser man också att det viktiga i de tre diktsamlingarna inte är exakt vilka personerna i dem var när de levde eller att de lämnat avtryck i historien. Det viktiga är allt det som gjorde dem till människor.

Egon Schiele återuppstår ur sin grav för att det finns målningar kvar att göra.

Espmarks dikt är bildrik, och i ”Återliv” sträcker sig händer uppåt, fingrar och ansikten tränger upp ur marken genom gräs och löv, gestalter på fotografier vill rymma ur ramarna. De greppar alla efter mer liv: Egon Schiele återuppstår ur sin grav för att det finns målningar kvar att göra, Gunnar Ekelöf återvänder som en stympad men uppsluppen gestalt för att få oss att se ”vår utplåning mitt i vårt levande, / den död som gör livet till liv.” . 

Espmarks beskrivning av Ekelöf med ”ett pekfinger och ett långfinger / som vinklar sig fram som en passare” får mig att tänka på William Blakes bild av Urizen, som i sin tur är en variant av medeltidens bild av Gud med passare, alltings byggmästare och arkitekt. 

Här kan bilden förstås som att det är poeten som skapar världen, som sätter dess gränser. För även om döden är det slutgiltiga stora mysteriet, kompromisslös och definitiv, så visar ”Återliv” att det mänskliga förtröstansfullt nog lever vidare, att skapelsen fortsätter.



LYRIK

KJELL ESPMARK

Återliv

Norstedts, 271 s.



Therese Bohman är författare och kritiker och konstredaktör på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=78147&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.