Skam är en av nycklarna till hennes författarskap

Fransk berättare. Annie Ernaux får 2022 års Nobelpris i litteratur.
Illustration: Loka Kanarp
Annie Ernaux.
Foto: CATI CLADERA / EFE
Annina Rabe.
Foto: PRIVAT

2022 års Nobelpris i litteratur går till den franska författaren Annie Ernaux.

Annina Rabe påminner om att skammen aldrig är långt borta för en klassmedveten författare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

NOBELPRISET. Annie Ernaux bok ”Sinnenas tid” från 1992 inleds med en ingående beskrivning av en scen ur en porrfilm. Jaget ser den på en oskarp tv-ruta ”utan dekoder”, och vartenda sprakande och knastrande från tv-apparaten registreras noga. Sakta zoomar så texten in på själva könsakten; den är sakligt och närmast kliniskt beskriven och slutar med att mannen sprutar sperma på kvinnans mage. ”Man vänjer sig säkert vid denna syn, men första gången är det omvälvande” skriver Ernaux. Och avslutar, i samma nollställda tonläge: ”…det som man inte kunde betrakta utan att dö, nästan, har blivit lika lätt att åse som ett handslag”. 

Raden ”utan att dö, nästan” kan framstå som ett överrumplande burdust känslomässigt inbrott i den svala texten. Den säger inte så lite om hur Annie Ernaux texter verkar. Hon skyr de uttalade känslorna i sina böcker, men det betyder inte att känslorna inte finns där, betyder inte att de inte är avgrundsdjupa och livsviktiga – precis som skrivandet är.  Hon konkluderar: ”Det föreföll mig som om skrivandet borde syfta till detta, samma intryck som sexualakten framkallar, denna ångest och denna vanmakt, med det moraliska bedömandet tillfälligt satt ur spel”.

”Sinnenas tid”, utgiven på svenska 1992 i översättning av Katja Waldén, var den första bok av Annie Ernaux jag läste, samma år som den kom. Det är en bok jag ofta har återkommit till, även efter att jag har läst resten av hennes böcker. Den korta romanen beskriver en passionerad kärleksaffär mellan den kvinnliga huvudpersonen och en gift man. Hon hänger sig fullständigt åt affären, försummar arbete och vänner, sitt intellektuella liv. Hennes liv reduceras till en evig väntan på mannen, detaljerat planerande av vad hon ska ha på sig vid deras nästa möte. Jag minns att jag drabbades av det banala och det storslagna i alltsammans. Den överjordiska lyckan och den outhärdliga smärtan: allt berättat på samma elegant neutrala sätt. Det var nästan provocerande, och just därför så extra kraftfullt. Sådan är Annie Ernaux litterära teknik.

Hennes författarskap vilar så gott som uteslutande på självbiografisk grund, men det ligger ganska långt ifrån det som brukar kallas autofiktion. Ernaux är en minnesarkeolog som närmar sig sitt livs smärtpunkter utrustad med skalpell och förstoringsglas. De bitar av sitt liv hon visar upp har körts åtskilliga varv i minnets och intellektets torktumlare. Det hon skriver är alltid litteratur, aldrig dagböcker. Men den granskande blicken landar ofta i vissa känslolägen. En av de viktigaste nycklarna till Annie Ernaux författarskap heter skam.

...skammen efter att som liten flicka ha blivit vittne till hur hennes far försökte döda hennes mor...

Det är skammen som byggs upp efter ett tidigt och tvetydigt sexuellt möte i ”En flickas memoarer”. Det är skammen efter att som liten flicka ha blivit vittne till hur hennes far försökte döda hennes mor i boken som heter just ”Skammen”. Men hon observerar också hur ett helt samhälle gradvis lägger skammen bakom sig i den utveckling som sker under de 50 år som omfattar hennes kanske främsta verk, ”Åren”. 

För en klassmedveten författare är skammen aldrig långt borta. Och Annie Ernaux är, måste betonas, en mycket samhällsmedveten författare, för alltid präglad av sin arbetaruppväxt. Hur självbiografiska hennes böcker än är handlar de aldrig om ett jag som är frånkopplat från det omgivande samhället. Klassresan och dess pris är ständigt närvarande, samhällets olika skikt likaså. Därför har hon också blivit stilbildande för en ny generation klassmedvetna franska författare, som till exempel Edouard Louis


MOTIVERING

”För modet och den kliniska skärpan varmed hon avtäcker minnets rötter, främlingskap och kollektivets ramar.”


Min gamla favorit ”Sinnenas tid”, följdes i Sverige av ”Skammen” 1997, också den i översättning av Katja Waldén. Sedan blev det tyst om Annie Ernaux i många år, innan Norstedts glädjande nog började ge ut hennes böcker igen. ”Min far” och ”Kvinnan” som gavs ut första gången på svenska på 1980-talet i Katja Waldéns översättning kom i nyutgåva. I tät följd har sedan ”Åren”, ”En flickas memoarer” och ”Omständigheter” getts ut, samtliga i översättning av Maria Björkman

I samband med detta började Annie Ernaux figurera i alla medier och skena högt upp på bettinglistorna för Nobelpriset i litteratur. Och nu belönas hon alltså med årets pris. Hur löper det litterära kretsloppet i sådana här fall? Hennes självbiografiskt essäistiska stil ligger mer än väl i tiden. Hur trendkänslig är egentligen Akademien? Ingen tvekan om att Annie Ernaux är mer än värd ett Nobelpris, men mekanismerna som fått henne dit just nu är ändå intressanta att fundera på. Och oavsett vad man kommer fram till finns all anledning att glädjas stort över årets val. Hon är helt enkelt en mycket värdig pristagare. 



Annina Rabe är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.