Ska det vara undergång vill jag att den är snygg

Axel Winqvist är poet.
Foto: Mio Sallanto

”Den sista människans leende” är Axel Winqvists andra diktbok. 

Victor Malm gläds åt den lika snygga som vaga undergångsdikten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det börjar med en flod som stiger högt över jorden, boskapen, de vilda djuren, insekterna, fyrfotingarna, kräldjuren och – ja faktiskt – luftens fåglar. Det här, sägs det, är den sista berättelsen.

Axel Winqvist debuterade förra året med löftet ”Det vackra och det fula”, och är redan på banan igen. ”Den sista människans leende” är väldigt olik debuten. Här tar helsingborgaren sig an ett ganska nött ämne. Lyckligtvis inreder han sin apokalyps på ett ganska originellt sätt. Ska det tvunget vara undergång vill jag ha den snygg.

Berättaren i dikten kallar sig, lite klyschigt, ett ingenting, ”bara glas, som ett genomskinligt hölje / av frågor utan mening”, sedan får man veta att hen är Orlando, Virginia Woolfs i dubbel bemärkelse odödliga figur, nu den sista människan på jorden – samt cannabisbrukare – och att det vi läser är ett sorgearbete, ett försök att ”minnas världen som den en gång var”. 

Informationen på de första sidorna är diger, tydlig och en slarvig tunga skulle säga att diktboken är en sorts variation på sin egen premiss; en bra idé som lämpar sig bättre för en lyrisk dikt av traditionellt snitt än modern långdikt. 

Men långdikten fungerar annorlunda än Tranströmer (eller ja, den fungerar som ”Östersjöar” snarare än ”Romanska bågar”). Helheten är mer än delarna, något annat än de enskilda bildernas värde och radernas skönhet. Just den här apokalyptiska dikten tvingar sin läsare att erfara ovillkorlig ensamhet. Utdragen, segdragen, utsträckt, seg – lika händelsefattig som fylld av saknad. Orlando är ensam för alltid, bosatt i en märklig ark, dömd till att minnas snarare än kommunicera, ett öde som får avtryck i formen – ett slags idiosynkratisk vaghet präglar raderna. När Winqvist skriver ensamhetens erfarenhet blir det särskilt bra. 


äpplena sjunger

humlorna talar –


allting kan svara

varenda litet strå har fått en röst


barken

tuvorna

saven i tallarna


Referenserna är lite väl självklara och pliktskyldiga, flera går till Inger Christensens undergångsdikt ”alfabet”, men det är en randanmärkning. Winqvist är en bildsäker, taktstark poet som skriver friskt och ”Den sista människans leende” är ett bättre bidrag till svensk poesi.


POESI

AXEL WINQVIST

Den sista människans leende

Nirstedt/litteratur, 113 s. 


Victor Malm är kulturchef på Expressen. 



Månens sällskap: Vem genom eld

https://embed.podplay.com/manens-sallskap-1449/vem-genom-eld-134627/light?platform=podplay

PODCAST. Om försoning och botgöring, och om det allra svåraste: att sluta fred med sig själv. En sökande podd från Expressen Kultur. Om samtidskultur, mytologi, religion och själva livsvillkoren för att vara människa. Med Eric Schüldt och Natalie Lantz.