Ska de utsatta kvinnorna fly eller stanna och slåss?

RECENSION. Det är ett lustigt sammanträffande att två av vårens mest intressanta amerikanska böcker, Jonathan Franzens ”Vägskäl” och Miriam Toews ”Kvinnor som pratar”, på olika vis handlar om en liten obskyr protestantisk sekt: mennoniterna. 

I Franzens maxade familjekrönika som utspelar sig under Nixon-eran är det pater familias, den liberale pastorn Russ Hildebrandt, som har rötterna i den ortodoxa frikyrkan. Kanadensiska Toews lågmälda roman skildrar i stället en mennonitkoloni inifrån, så att säga på dess egna villkor. I centrum står nämligen en grupp religiösa kvinnor som upplevt svåra saker och nu samtalar om dem.

För någonting spektakulärt har verkligen skett i den avsides belägna koloni i Bolivia som kallas Manitobakolonin. Kvinnorna och barnen som lever där, under amish-liknande förhållanden genom att bruka jorden som på 1800-talet och följa ett benhårt, kristet regelverk där männens ord är lag, har nästan alla blivit utsatta för sexuella övergrepp. 

De har vaknat på morgonen, tunga i huvudet, och haft ont över hela kroppen och blödningar i underlivet. 

Bara alltför snart står det klart att de har blivit våldtagna. Många i kolonin menar att överfallen varit straff från Gud eller Satan – kanske är det demoner eller spöken som varit framme – men snart framkommer det att åtta män från kolonin gjort sina offer medvetslösa med ett narkosmedel avsett för djur och sedan våldfört sig på dem. 

Vem eller vad har satt i gång våldsorgien?

Om jag var Toews hade jag nog frestats att försöka borra i den här historien som en regelrätt kriminalgåta. Frågetecknen hopar sig nämligen ju mer jag läser på om fallet. 2011 dömdes till exempel männen enligt BBC i en boliviansk domstol och fick långa fängelsestraff. 2013, när de fortfarande satt inne rapporterades det om att liknande överfall och sexuella övergrepp fortfarande ägde rum i kolonin. Vilket ämne för en true crime-podd!

Det hon vill undersöka är hur kolonins kvinnor reagerar på det som händer.

Dessvärre, eller dessbättre, har Toews föresatt sig att skriva en annans sorts bok. En #metoo-roman för mennoniter, helt enkelt.

Det hon vill undersöka är hur kolonins kvinnor reagerar på det som händer: hur de inser att de antingen måste fly eller stanna och slåss. 

Hela texten blir till ett samtal som vrider och vänder på valmöjligheterna, vindlande, andligt och lyriskt. Det protokollförs av den unge läraren August Epp, den ende av manligt kön som får vara med kvinnorna på höskullen där de håller sina hemliga överläggningar. Eftersom de är analfabeter och aldrig har gått i skolan har de svårt att föreställa sig hur verkligheten bortom kolonin ser ut. Ska de fly måste de ge sig ut i det okända, och det är genom hur de formulerar sig kring detta okända som berättelsen får sin filosofiska nerv. Frågorna är urgamla: hur hantera våld med icke-våld? Vad gör man när den man älskar också är den som förtrycker en? 

Epp är lite för mycket av en idealkaraktär för en feministisk författare, drömsk och tillbakadragen, specifikt omanlig och icke-aggressiv. Tack och lov förblir han en bifigur, för i fokus står hela tiden kvinnorna som kollektiv, hur de resonerar och tröstar varandra. Och även om jag som läsare hade önskat mig att Toews lyckats lika väl – eller bättre – än författare som Alice Munro och Margaret Atwood med att både skildra brottsliga handlingar och ta avstånd från dem, böjer jag mig till sist för auktoriteten och skönheten i hennes prosa.

Att dissekera övergrepp i stället för att gestalta dem är också ett politiskt ställningstagande.

Ulrika Kärnborg är författare och kritiker på Expressens kultursida.

Lunch med Montelius: ”Jag gick i pausen”

PODCAST. Anna Hellgren älskar tv-serien ”Yellowjackets”. Gunilla Brodrej älskar inte operan ”Löftet” och gör kvällen till en walk of shame.