Självhat och psykisk ohälsa får hans värld att rasa ihop

RECENSION. Författaren, skådespelaren och komikern David Wiberg vet hur man gestaltar ett kaotiskt inre. I två ungdomsromaner har han låtit sin återkommande romanfigur Linnea (som han också har levandegjort på scen) brottas med brutal osäkerhet och besatthet i en tonårsvärld som tett sig alltmer klaustrofobisk för varje bok. När Wiberg nu glider över i vuxenlitteraturen med ”En vuxen människas bekännelser” sker det just så sömlöst som jag hade önskat, eftersom det inte ska finnas några vattentäta skott mellan de båda genrerna. 

David Wiberg må fastslå i sin titel att det denna gång handlar om en vuxen människa men det är med en lätt ironisk tvist: hans trasiga namnlösa huvudperson är långt ifrån vuxen. Snarare har han stannat i åldern, oförmögen att släppa taget om en havererad kärlekshistoria som utspelat sig när han var mycket ung. Den intill meningslöshet uppslukande besattheten vid en annan människa känns igen från Linnea-böckerna. 

Romanen utspelar sig på flera tidsplan – främst vid tiden för kärleksrelationen och i nutid, drygt femton år senare. Huvudpersonen, en ung osäker man med konstnärliga ambitioner, blir lämnad av sin flickvän Alice. Hon har bedragit honom under en tid och det visar sig att hon väntar barn med en annan. 

Huvudpersonens värld rasar samman, och han dras mer och mer in i ett tillstånd av självhat och psykisk ohälsa. Det antyds genom romanen att han har gjort något oförlåtligt, men vi får inte veta förrän mot slutet vad detta egentligen är. 

Mycket är omtagningar och upprepningar; det ligger förstås i den psykiska sjukdomens natur, men några gånger är David Wiberg nära att förlora mitt intresse.

David Wiberg är mycket bra på att beskriva just antydningar, förvrängda proportioner och förvridna situationer. Ju längre in i huvudpersonens besatta mörker vi dras desto mer osäker blir läsaren. Händer egentligen någonting av det som beskrivs, eller är det bara projektioner i hans huvud? Att David Wiberg också är komiker är tydligt; situationen ter sig mer och mer absurd, och den mörka humorn glimrar ofta till.

Men hur välbeskrivet kaoset än är ligger det ibland också romanen till last. Det är inte helt lätt att navigera sig igenom de olika tidsplanen, de antydda händelserna, bifigurerna som dessutom ibland byter namn. Mycket är omtagningar och upprepningar; det ligger förstås i den psykiska sjukdomens natur, men några gånger är David Wiberg nära att förlora mitt intresse. 

Det är föralldel inte fel att läsaren får anstränga sig lite, men en och annan gång ställer jag mig frågan om det verkligen är värt besväret. En viss tröst är att det i hög grad är en frågeställning jag delar med huvudpersonen själv. 

Annina Rabe är litteraturkritiker och medarbetare på Expressens kultursida.