Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sigrid Combüchens bästa roman någonsin

Sigrid Combüchen och Ulrika Knutson.
Sigrid Combüchen.Foto: JACQUETTE ÅKERMAN
Ulrika Knutson.Foto: ROGER VIKSTRÖM

Ulrika Knutson imponeras av en gastkramande roman om två kvinnor på flykt 1944.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Sigrid Combüchen avskyr sentimentalitet. Hon tvingar ut läsaren ytterst på en planka: hoppa eller läs vidare! Obehagligt blir det, hursomhelst. Men gastkramande bra. Berättelsen om de två kvinnorna på flykt är Combüchens starkaste roman hittills.

Sidonie och Nathalie lämnar ett brinnande Alsace 1944. De har bokstavligen förlorat allt och flyr norrut, genom Hitlers totala krig; ett Europa i ruiner. De kan inte skilja den ena staden från den andra, jo, Nathalie anar Kölnerdomens spiror i en grushög. Kvinnorna är inte vänner, gillar inte ens varandra. Men de behöver varandra, som mentala kedjefångar.

Detaljer och konkreta kunskaper om flykt har Sigrid Combüchen säkert hämtat från sin egen familjehistoria, men det krävs en gestaltningsförmåga av stora mått att kunna berätta så här inpå huden. Romanen går rätt in i vår egen tid och fångar oss med brallorna nere.

 

LÄS MER - Nils Schwartz hyllar Sigrid Combüchens "Spill" 

En hygglig dansk

Man hör politiken och medierna förfasa sig över "människosmugglarna". De flesta är väl som skepparen Frank. En hygglig dansk som räddar livet på judar, tyskar, polacker – ger dem chansen till ett liv. Skulle han inte ta betalt? Han riskerar ju liv och egendom. Flyktingtillvaron är en bransch, en stor industri, då som nu. Nathalie betraktar Skåne med flyktingens blick: hukande gårdar som ligger glest och skoglöst; skyddslöst, om man måste stjäla. Och stjäla måste man. Ägg, kläder, pengar, identiteter.

"I dessa tider" går som en refräng genom romanen. I dessa tider måste man vårda gudslånet, hålla hårt i bra kängor och tyg av kvalitet. Och hur kan man vara rädd för spindlar? I dessa tider? Då döden grinar i alla väderstreck, och ofantliga värden pulvriseras eller skapas med blixtens hastighet. En diamantring ger nattlogi i en bondgård - i tre nätter. Å andra sidan ser vi en man som mot alla odds återförenas med fru och son: "så rik han blivit på några minuter."

 

LÄS MER - Ulrika Knutson läser Sigrid Combüchens "Den umbärliga"

Krig och fred

Romanen ställer den svåra frågan: Hur bestäms och upprätthålls gränsen mellan krig och fred? Något svar finns förstås inte, men en riktning anges: "I Sverige rådde ordning. Det är lätt att förakta ordning. Det är det folk inte förstår när det är ordning: den tar tid att skapa och ingen alls att rasera."

Berättelsen spelar i två tidsplan. I nutid sitter den åldriga Nathalie i Nordnorge och stretar emot själva åldrandet, inte minst det pådyvlade åldrande som yngre generationer generöst tillhandahåller. Motvilligt minns hon sitt liv, i alla dess motbjudande – och extatiska – detaljer. 

Äckel och extas ligger förresten fascinerande nära varandra; "Sidonie och Nathalie" är en roman med mycket kropp och mycket klös. Framför allt är det en stor roman, en europeisk roman som förtjänar många läsare, inte bara i vårt lilla land.

 

Ulrika Knutson är kritiker på Expressen kultursida.

 

ROMAN

Sigrid Combüchen

Sidonie och Nathalie

Norstedts, 318 s