Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sextioåttavänsterns gyllene epok är över

Kårhusockupationen i Stockholm 1968. Foto: SAM STADENER / STADENER SAM DN PRESSENS BILD

Hur stor historisk betydelse hade egentligen det mytomspunna 1968?

Ulrika Kärnborg läser en ny bok som på ett halvsekels avstånd följer den första ungdomsgenerationens jubileumsår.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | SAKPROSA. Kulturvänstern, sextioåttorna, babyboomers – kärt barn har många namn. För min generation har fyrtiotalisterna som drog i gång 1960-talets svenska studentrevolt – i teorin våra föräldrar – varit avundade och avskydda. Avundade för att de i alla möjliga och omöjliga sammanhang gillade att påminna oss om proggkidsens segrar och sammanhållning under fornstora dagar, avskydda för att de representerade jätteproppen Orvar som hindrade oss sextiotalister från att ta oss in på arbetsmarknaden.

Efteråt har forskarna bråkat om vilken historisk betydelse det mytologiska året 1968 egentligen fick. Blev det verkligen startskottet på den förtryckande vänstervåg som många anser dominerade västvärlden ända fram till 1990-talet? Eller markerar det i stället början på nedgången för en fantastisk period präglad av tillväxt, progressiv politik och framtidstro – rekordåren – från andra världskriget till Ronald Reagans makttillträde 1981.

 

LÄS MER – Per Wirtén: Henrik Berggrens biografi över Palme är en grandios berättelse om en enastående politiker 

Historikern Henrik Berggren

I år har det gått 50 år sedan ockupationen av Kårhuset i Stockholm, och flera förlag firar med att ge ut böcker om detta lilla ögonblick då ”en reva i historien öppnade sig och frihetens rike tycktes ligga inom räckhåll”. Den som uttrycker sig så elegant är historikern Henrik Berggren som på lilla pigga Max Ström nu ger ut en rolig bok med den minimalistiska titeln ”68”. 

Henrik Berggren. Foto: Max Ström

Jämfört med Berggrens Palmebiografi är det här en lättviktare. Men Berggrens ärende är heller inte att ge en heltäckande bild av den sociala, politiska och kulturella rörelse som var 68. Inte heller försöker han att på djupet besvara frågan om vad studentrevolten egentligen fick för långvarig betydelse, i stället levererar han några välskrivna och rikt illustrerade essäer skrivna från ett underhållande utifrånperspektiv.

 

LÄS MER – Martina Montelius: Kanske har inte världen förändrats så mycket sen 1968? 

Hasch och Jimi Hendrix

Femtiotalisten Berggren var för ung när det begav sig, hans blick är den beundrande och kanske lite avvaktande lillebrorsans. Vem vill inte smygtitta när de stora killarna röker hasch, diskuterar kapitalets kollaps och lyssnar på Jimi Hendrix?

Nu var det, som Berggren mycket riktigt påpekar, inte så många i Sverige på den tiden som deltog i samhällsomstörtande eller sinnesutvidgande aktiviteter. Mot slutet av 1960-talet var de flesta av folkhemmets lydiga medborgare, luttrade efter två långa världskrig, fullt upptagna med sina svenssonjobb, att lyssna på dragspelsmusik i "Svensktoppen" och vara aktiva i någon frikyrka. Den fruktade maoistiska organisationen KFML hade till exempel som mest 700 medlemmar, vilket kan jämföras med pingströrelsens 90 000.

De flesta såg, som mina egna föräldrar födda 1943, med fasa på de långhåriga och slagordshojtande ungdomar som framträdde i medierna. Själva kårhusockupationen blev ett politiskt fiasko, i stället för att göra revolution fick ”sextioåttorna” påbörja vad studentaktivisten Rudi Dutschke kallade ”den långa marschen genom institutionerna” – för vår del, läs Sveriges Radio.

Sture Johannessons klassiska affisch för utställningen ”Underground” på Lunds konsthall, 1968.

Vad som i stället skedde var en snabb förändring av hela kulturlivet. Inte för inte har fyrtiotalisterna kallats den första riktiga ungdomsgenerationen, och det är spännande att se hur hippie- och proggkulturens långa skugga hänger över Thåström, Freddie Wadling och de andra punkikonerna som porträtteras i Kristina Lindström och Kristian Petris aktuella och hyllade ”Eran”.

I DN (3/1) hyllas SVT-dokumentären som ”det bästa som gjorts om det gamla Sverige”. Men punkarna var inte först att göra upp med Erlanders efterkrigssverige, dess värden och moralkodex. Det var sextioåttorna: med dem kom de allt häftigare generationsuppgörelserna, populärkulturen, tonårsmodet, de snabba teknikväxlingarna och den starka köpkraften.

Och på det viset inledde verkligen studentrevoltörerna den konsumtionsglada, utvecklingsoptimistiska epok som först nu i vår egen nykonservativa tid håller på att gå mot sitt slut.

 

SAKPROSA

Henrik Berggren

68

Max Ström, 247 s.

 

Ulrika Kärnborg är författare och kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!