Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sensationslystet och aptitretande

Joyce Carol OatesFoto: Justin Cohen
Foto: LUDVIG THUNMAN / LUDVIG THUNMAN EXPRESSEN

I Joyce Carol Oates nya roman riktas en katalog patriarkala synder mot unga Violet. 

Amanda Svensson gillar sensationslystnaden, men blir inte riktigt nöjd.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Åt den som har skall varda givet, heter det i Matteusevangeliet – men den som inget har ska förlora rubbet. Violet Rue Kerrigan, huvudperson i Joyce Carol Oates senaste roman ”Mitt liv som råtta”, tillhör tveklöst den senare kategorin. Hon är yngst i en syskonskara om sju, i en släkt där familjelojaliteten betyder allt. Oplanerad, oönskad av modern, men åtminstone pappas favorit. Det vill säga, till den dag då en svart tonårskille blir ihjälslagen med ett baseballträ och Violet berättar för polisen att det är hennes bröder som är skyldiga. Tolv år gammal blir Violet en tjallare, en råtta, och tvingas bort från familjehemmet.

Det som följer är en veritabel katalog av patriarkala synder riktade mot Violet, som ville hela världen straffa henne för hennes övertramp. Här finns, som i många andra av Oates romaner om unga, våldsutsatta kvinnor, ett starkt inslag av mörk sagomystik – Violet är Snövit, Törnrosa och Rödluvan i en och samma tragiska gestalt. Som tonåring blir hon sexuellt utnyttjad av sin mattelärare, en fullblodsnazist i fårakläder som ägnat decennier åt att söva unga, ”ariska” flickor med barbiturater och fotografera dem i sitt badkar. 

Violet är Snövit, Törnrosa och Rödluvan i en och samma tragiska gestalt.

Som ung vuxen blir hon hålldam åt en rik man som betraktar henne som en ägodel och hotar med våld när hon försöker göra sig fri. Det är ett klassiskt Oates-motiv – utsatthet föder mer utsatthet, våld föder mer våld – men i ett hysteriskt uppskruvat tempo som får romanen att kännas parodisk, pastischartad. Att så mycket ondska skulle kunna drabba en och samma oskyldiga människa? Fullt möjligt i den verkliga världen, det inser jag, men jag köper det inte i den här romanen.

En fullblodsnazist i fårakläder som ägnat decennier åt att söva unga, ”ariska” flickor med barbiturater.

Och samtidigt! Det lite sensationslystna, det hämningslösa snaskandet i mörker, våld och familjemisär, är ju det jag gillar bäst hos Oates. Jag har alltid beundrat henne för att hon struntar blankt i vad som kan anses som god smak. Det småpornografiska frossandet i mäns våld mot kvinnor? Inte god smak, men jag kan äta det alla dar i veckan. Drogerna, underkastelsen, fattigdomen, de storögda, oskuldsfulla flickorna som kastas ut i skogen och tvingas slåss med näbbar och klor för sin överlevnad – dito. Den yviga, vilt fäktande prosan, späckad med omotiverade kursiveringar, märkliga perspektivskiften och sorgliga omkväden? Ge mig dubbel portion, tack.

Jag skulle med andra ord ljuga om jag påstod att det inte fanns en alldeles särskild, närmast sensuell njutning i att kränga ”Mitt liv som råtta” en lördagkväll. Till skillnad från Oates mer återhållsamma och stringenta romaner (säg, ”Det var vi som var Mulvaneys” eller de tunna romanerna ”Våld” och ”Odjur”) är den dock en bagatell, svulstig och smaskig men hopplöst näringsfattig.

Roman

Joyce Carol Oates

Mitt liv som råtta

Översättning Nille Lindgren

Harper Collins, 428 s.

Amanda Svensson är författare och medarbetare på Expressen Kultur. Hennes senaste roman är Ett system så magnifikt att det bländar.

Handke – en värre skandal för Svenska Akademien?

Se Daniel Sjölins intervju med Amanda Svensson i Expressen TV