Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Senil gubbsjuka

INGEN BLYG VIOL. 2010 års Nobelpristagare Mario Vargas Llosa sparar inte på kroppsdelskrutet. Foto: Arild Vågen/ Wiki Commons

Felíito Yanaqué i Mario Vargas Llosas senaste roman är en härlig vardagshjälte. En sådan där ynklig, gnetig liten man som går hela livet och tycker synd om sig själv - tills en dag ödet slår ner som en bomb och han blir: Stålmannen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

MARIO VARGAS LLOSA

Den blygsamme hjälten

Översättning Peter Landelius

Norstedts, 364 s.

Här handlar det om mygel och skumma utpressningsbrev. Vargas Llosa, alltid med en räv bakom örat, är ute efter att skildra dagens Peru - en modern nation jämfört med det efterblivna jordbrukssamhället i hans tidiga verk. Men under den välmående ytan frodas förstås korruptionen. Vilket ger författaren gott om tillfällen att klaga över alltings förfall: Ungdomen! Brottsligheten! Bristen på korrekt grammatik!

Mario Vargas Llosas Alltihop börjar med att Felíito får ett hotbrev. Om han vägrar att betala beskyddarpengar, så: pang. Samtidigt, i huvudstaden Lima, gifter sig den åldrade, men extremt rike don Ismael Carrera med sin hushållerska Armida - bara för att hans kokainsnortande slynglar till söner ska snuvas på arvet. När don Ismael hastigt avlider och hans unga brud flyr, tvingas advokaten don Rigoberto reda upp situationen.

Låter det som en mexikansk såpopera? Det är ingen slump. Författaren, som kanske har tittat för mycket på Netflix, refererar med hänförelse till tv-följetonger och skriver trånande om Dumas, Zola, Dickens och Pérez Galdó.

Den blygsamme hjälten visar Vargas Llosa från hans allra flamsigaste Salman Rushdie-sida. Det är en lättviktig bok: pratig, småkåt, och periodvis rätt kul. Sidorna kryllar av ansträngda referenser till europeisk finkultur: Dante, Jordi Savall, Rimbaud, Malraux. Där emellan den senila gubbsjuka som Vargas Llosa på sista tiden har excellerat i - sida upp och sida ned av gungande rumpor, ångande armhålor, saftiga lår och rosiga tuttar.

Jag vill absolut inte avråda någon från att läsa den. Men inte heller från att låta bli.