Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Se upp för destruktiv litteraturimport från USA

Katie Kitamura. Foto: Martha Reta / Penguin Random House Books
Victor Malm.Foto: IZABELLE NORDFJELL/ EXPRESSEN

Det översätts många halvintelligenta och relativt underhållande anglosaxiska romaner. 

Victor Malm läser Katie Kitamuras "Separationen" och varnar för den sövande kulturimperialismen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | ROMAN. När jag har läst färdigt och slagit ihop den amerikanska författaren Katie Kitamuras "Separationen" har jag bara en tanke i huvudet: den här romanen borde inte ha översatts.

Det är egentligen inte en kritik av boken som sådan, men av ett fenomen som präglar den svenska utgivningen i gemen. Mängden av fingerfärdiga, halvintelligenta, välkomponerade och relativt underhållande anglosaxiska romaner som översätts – trots att en majoritet av oss svenskar, särskilt de intresserade, kan eller borde kunna läsa i original – är absurd. Och jag kan inte låta bli att se en destruktiv slapphet i det. I stället för att odla en levande svensk litteratur, där medelmåttorna som försöker bli bättre är avgörande för vitaliteten, importeras slätstruken psykologisk realism i dussin. 

Meningslösa tv-serier

Så låter man den sövande kulturimperialismen som ingen orkar göra motstånd mot längre – det är ju så behagligt med alla meningslösa tv-serier – fortgå och förr eller senare har vi gjort det inhemska överflödigt, undermåligt, inskränkt och litet, till ett objekt för arkivnosande litteraturhistoriker. Nå, jag överdriver, men jag hoppas att ni förstår min poäng. "Separationen" är en okej roman, men den hade lika gärna kunnat skrivas av en skaplig svensk debutant. 

En kvinna har separerat från sin kvinnotokiga make. De lever åtskilda i några månader utan att berätta för någon. En dag ringer hennes svärmor och berättar att han har försvunnit på en arbetsresa i en avlägsen trakt i Grekland. Utan att säga svärmodern sanningen åker kvinnan dit för att leta rätt på honom och när hon väl är där verkar det faktiskt som att han är försvunnen på riktigt.

 

LÄS MER - Victor Malm i Expressen TV: "Frostenson står kvar som vår största poet"

Gjort sig bättre som film

Berättelsen är bra och bjuder på en rad ganska oväntade och snygga förvecklingar och man sväljer den i ett nafs. Men mer än en gång tänker jag att den hade gjort sig bättre som en, inte allt för lång, film. 

Kvinnan som berättar är relativt ung och så länge koncentrationen ligger vid gestaltning och berättande fungerar hennes perspektiv väl. Men när koncentrationen förbyts och Kitamura börjar analysera samtidsmänniskans privatliv, hennes relationer och beteenden, framstår de allt för långrandiga utläggningarna som pseudo-intellektuellt krönikörsstoff. 

Som när hon talar om en kultur som på grund av den smarta telefonen blivit narcissistiskt besatt av att fotografera sig själv och skriver att så många fotografier är i omlopp att formens förkonstling sipprat in i vardagslivet: "”Vi poserar ständigt, även när vi inte alls fotograferas." 

På tok för stora delar av romanen upptas av dylikt, där nivån är ungefär densamma som möter en i gratistidning på en busshållplats. Kitamura kan säkert skriva en bra roman i framtiden, det här är dock inte en.

 

Victor Malm är litteraturkritiker och medarbetare på Expressens kultursida. Läs fler artiklar av honom här.

 

ROMAN

Katie Kitamura

Separationen

Etta, 224 s

Översättning Marianne Tuvfesson

 

LÄS MER - Victor Malm om Ishiguro: Jag förväntar mig mer av Svenska Akademien