Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sårig historia om kärlek och svek

Jaqueline Woodson.
Foto: Carlos Diaz.
Lizette Romero Niknami.
Foto: PRIVAT

Jacqueline Woodsons nya roman är en släktkrönika från 1920-talet till nu.

Lizette Romero Niknami tycker att hon skriver både vackert och effektivt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Du vet att det där inte är riktigt smör, va? Men han bara ryckte på axlarna. Jag tycker det är gott. Hon kunde inte föreställa sig en framtid med någon som var uppfödd på margarin.”

Den prisbelönta författaren Jacqueline Woodsons nya roman ”Genom märg och ben” handlar om ras och klass, om dem som har och dem som inte har.

Här finns Aubrey, uppväxt med en ensamstående prostituerad mor i trasproletariatet. Här finns Iris, från en familj av klassklättrare, vars ledord ”Eld och guld”, fungerar som en påminnelse om det rasistiska våld som familjen överlevt, liksom det kapital de samlat för att överleva.

De två familjernas framtid vävs samman när Aubrey och Iris tonårsromans resulterar i barnet Melody. Men Iris är inte intresserad av att inleda en relation med Aubrey, eller det liv som ett sådant förhållande skulle innebära. Hon flyttar snart för att börja på college, långt borta från såväl Aubrey som Melody, vilket innebär att relationen mellan henne och dottern blir lidande.

...utsnitt och fragment ur karaktärernas liv och tankar...

Genom tre generationers öden mejslar Woodson fram denna såriga historia om kärlek och svek, om pengar och rasismens då- och nutid, utan fast kronologi. Berättelsen är inte linjär, utan består av utsnitt och fragment ur karaktärernas liv och tankar. En mångstämmig brokighet, som livet självt. Till detta hör även ett arbete med pronomen och berättarperspektiv, som pendlar mellan första och tredje person. Textens jag är likaså skiftande vilket skapar en omedelbarhet och närhet till personerna, som kontrasteras mot att Iris, bortsett från i ett kapitel mot slutet, alltid är hon.

Detta hon blir på så sätt distanserat, vilket är kongenialt med den distans som Iris själv upprättat gentemot de andra gestalterna i romanen.

På liknande sätt är ordet ”man” sprängfyllt av betydelse. Användningen är ömsom ett slags mantra: ”Man reser sig. Man reser sig.” Andra gånger fungerar det som bärare av jagets historia: ”Man stoppar pengar under blomvaser och godisskålar”. Pronomenet man:s grammatiskt generaliserande funktion, skapar här ett avgränsat vi, som också pekar ut en riktning, en läsare. Den specifika erfarenhet av rasism och fattigdom som därav synliggörs, görs alltså med valet av detta pronomen till allmän.

Det är både vackert och effektivt.

Översättningen fungerar för det mesta utmärkt, men på sina ställen blir sprickorna i överföringen tydliga, som när Aubreys mor CathyMarie ber honom att köpa med sig en ”lightcola” hem, i stället för en cola light. När det rasistiska våldet beskrivs som att det satt sina spår i mormor Sabe och Melody i form av en bortavaro, undrar jag varför det inte i stället står frånvaro. Samtidigt skulle dessa språkliga omvägar också kunna ha sina stilistiska motiveringar i originaltexten. Men för mig skapar det frågetecken.


Roman

JACQUELINE WOODSON

Genom märg och ben

Översättning Alva Dahl

Natur & Kultur, 179 s. 


Lizette Romero Niknami är författare och kritiker på Expressen Kultur. Hennes debut ”De försvunna” kom i augusti.


Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=76618&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.