Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sara Paborn / Släktfeber

Nils Schwartz har läst Sara Paborns debutroman Släktfeber och tycker att romanen växer allteftersom hjärta efter hjärta transplanteras i de stereotypa karikatyrerna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

SARA PABORN | Släktfeber | Brombergs, 230 s.

Att Sara Paborn skickade sitt förstlingsverk till Brombergs var knappast en tillfällighet. Det är ju Arto Paasilinnas svenska förlag, och det är i Paasilinnas anda Paborns debutroman Släktfeber är skriven. Låt oss kalla genren ”humoresk med karikatyrer”.
Och Paborns försök är alls inte oävet. Romanen växer allteftersom hjärta efter hjärta transplanteras i de inledningsvis alltför stereotypa karikatyrerna och karaktärerna.
Romanens första mening lyder: ”Mamma föddes samma dag som Amerika förklarade krig mot Polen.” Det ska signalera att berättelsen inte är byggd på en sann historia. En klokare förlagsredaktör borde ha strukit den meningen och i övrigt korrigerat en del oegentligheter, som till exempel förväxlingen av gravsättning med begravning.
Urnan som gravsätts innehåller askan av berättarjagets 107-åriga gammelfaster. Hennes död föranleder släktsamling och arvstvister vilka mot den gängse regeln övergår i ett försoningsliknande tillstånd.
Det hela utspelas vid den skånska sydkusten, på betryggande avstånd från den karlakaxiga populärmusiken i Vittula, som ju annars är rikslikaren för 2000-talets svenska romanhumor.
Sara Paborn har någonting annat på gång.