Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Litteraturen får gärna dumförklara mig

Platon och Aristoteles samtalar, detalj från Rafaels ”Skolan i Aten” (1511).
Foto: - - / OKÄND

I Svenska dagbladet anser Stina Oscarson att en konstnär inte får undervisa sin publik.

Victor Malm invänder mot en osund konstsyn. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Står konsten bortom gott och ont? 

Ja, åtminstone enligt det här och förra seklets mest trötta och söndertuggade klyscha: ”En konstnär som vill upplysa sin publik om rätt och fel är därför inte längre konstnär”, i Stina Oscarsons version (SvD 6/8). 

Idén spökar på många ställen, som ett slags evig sanning om konstens innersta väsen. Trots att den uppstod ganska nyligen, är en ganska särpräglad och giftig del av vår kultur, och trots att det är svårt att föreställa sig skäl till varför den bör eller kommer överleva. Jag undrar till och med om den inte, trots allt fint den frambragt, är negativ, desarmerande.  Gör författarna och konstnärerna ofarliga, auktoritetslösa, dekorativa.

Moralen har outsourcats till ledarskribenter och jurister.

När Platon bannlyste dem från sin idealstat gjorde han det för att han fann deras auktoritet farlig. Det är åtminstone William Marx argument i den fina lilla boken ”Hatet mot litteraturen” (”La haine de la littérature”). Poeternas sanningsanspråk konkurrerade med filosofens, Homeros var ett hot – hos honom fanns, bland annat, en idé om rätt och fel med stark auktoritet, starkt inflytande, på människorna som den teknokratiska tänkaren ville styra. 

I dag ser det förstås lite annorlunda ut. Ingen politiker konkurrerar med Sara Stridsberg eller Johannes Anyuru, moralen har outsourcats till ledarskribenter och jurister. Konsten försvaras gärna, vi talar – kanske allt oftare – om dess nödvändighet och värden, uppfinner olika instrumentella funktioner – terapeutiska och pedagogiska – men ingen är rädd för den. Få, allt färre, tror att den kan korrigera samhället och moralen, fungera som auktoritet och reell kunskap i stället för medelklassunderhållning och privatterapi. 

Gör den det, försöker den få dig att förstå något som den anser att du borde förstå, då dumförklarar den dig, enligt Oscarson. Det kanske är sant. Men varför är det så himla fel? 

Fredrika Bremer. Foto: OKÄND

I långa och relativt moderna tider har konsten och litteraturen betraktats som kunskapskällor, värdiga konkurrenter till vetenskap och religion, fullt kapabla att fungera som ganska utmärkta vapen för både gott och ont – det visste figurer som Vergilius, Dante, Charles Dickens och Fredrika Bremer

Det betyder förstås inte att den bara var ett vapen, bara att den ägde ett slags myndighet som gav social betydelse. 

Sedan en tid tillbaka är den auktoriteten nog förlorad, eller: tyvärr tror jag inte att litteraturen eller konsten skapar några som helst förändringar i samhället. Inte längre. Oscarson gör det, men är ovillig att peka på en enda, kallar det för ”redovisningskrav” och skriver i högstämd idealism att den förändring konst kan skapa ”ligger bortom vår föreställningshorisont”. 

Det handlar om oss som kollektiv snarare än om författarna. Hur vi läser, hur vi ser.

En mer småborgerlig, genomesteticerad och tom konstsyn är svår att koka fram. Dessutom kan man förstås ta till sådana till intet förpliktigande brösttoner om det mesta – så länge man slipper redovisningskravet kan det som gäller för konsten lika gärna gälla för djuraffärer, persienner och kaffekokare. 

Privat, personlig betydelse är en sak, men om jag får låna från Horace Engdahl: så länge vi vet att det fanns en tid, ännu måttligt avlägsen, när unga trodde att framtiden hängde på hur man tolkade några av Hölderlins diktrader känns den som tröstblommor. 

Det handlar om oss som kollektiv snarare än om författarna. Hur vi läser, hur vi ser. Om vi var villiga att verkligen förstå och ta på allvar, säg, Andrzej Tichý storartade ”Eländet” hade vi förstått att den sannaste konsten ofta handlar om rätt och fel, gott och ont. Och att den därmed dumförklarar, eller hellre: förkastar oss. 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.