Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Samtidspoesin har blivit bekväm

Alice Kassius Eggers Foto: Stefan Tell
Hanna Hallgren Foto: Jenny Tunedal
Foto: IZABELLE NORDFJELL / IZABELLE NORDFJELL EXPRESSEN
1 / 7

Svensk poesi kan vara både skojfrisk, kreativ och egensinnig - i sin periferi. Men har den inte börjat stelna?

Victor Malm läser fyra diktsamlingar och frågar sig om det inte är dags att komma ut ur marginalen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | LYRIK. Jag har som av en händelse precis läst fyra nya diktböcker, samtliga publicerade på det alltid lovvärda Malmöförlaget Pequod: Hanna Hallgrens ”Ett paradis, fastän förtorkat”, Kerro Holmbergs ”Morgonen efter valet”, Alice Kassius Eggers ”Borderline” och Eva Ribichs ”Om ingenting annat innan”. 

Kritisk kardinalsynd, kanske, att hopa dem i en text – man skulle ju aldrig göra så med fyra romaner – men å ena sidan har förlaget faktiskt gett dem samma recensionsdag och, å andra sidan, finns det kanske en anledning att läsa från lite distans ibland. Mer översiktligt, för att se om man kan få syn på något annat. 

Först och främst: ingen av böckerna är dålig.

Kassius Eggers infallsrika och – ja – bitvis vackra bok bör lyftas särskilt: när hon så snirklande och förvirrande gör poesi av vansinne och sorg, kastar sig mellan det sjuka och friska och tvinnar samman dem, är jag hela tiden engagerad. Hon skriver med ett kantigt flöde, ömsom skojfrisk, ömsom öppenhjärtigt rörande och det fungerar på det hela taget bländande bra.  

Dikter som ska tänkas med

Hallgrens ”Ett paradis, fastän förtorkat” visar att hon fortsatt är en stark poet. Genom samplingar, lån och stölder från egen och andras poesi bildas en säregen språkdräkt och en kärleksdikt som befinner sig så långt bortom vardagsspråket att det vore förspillt att förvänta sig begriplighet av den. Man får lyssna, stanna vid bilderna, använda dem för att vrida sin blick, lita på vad Hallgren skriver:

Orden har inga hemligheter 

De reser öppna igenom oss

Vi är deras landskap och rinner, förtorkar

och rinner igen, som vore de våra

slutna ögonlock, och beredda vi för dem 

ett paradis 

Det är en hermetisk bok och risken med sådana är att man fastnar i fetischeringens fälla: stannar vid att kalla dikterna och deras bilder vackra och undgår den utmaning som Hallgren ger läsaren. Alltså, att inte bara läsa eller konsumera dikter utan tänka med och använda dem för att prova oss själva och vår blick på världen. 

Poesi för de närmast sörjande

Ambitionen att skriva sådan dikt är förstås beundransvärd och jag tycker om boken, men när jag läser boken en andra gång börjar frågor gnaga. Har inte Hallgrens, ja, stora anspråk blivit en smula anakronistiska? Har någon utom de med litteratur som yrke tid att läsa dem med allvaret som fordras? Finns intresset? Trivs poesin i sin marginal, eller är det dags för den att uppfinna strategier, sätt att infiltrera den bredare kulturen? 

Jag har inget bra svar. 

Och jag vill understryka att det skrivs mycket stark svensk poesi, många böcker och dikter av hög kvalitet, som får fina recensioner, drar folk till uppläsningsevenemang och får det att se ut som att vi, jämfört med större länder, har en märkligt levande poesikultur. Allt är inte fantastiskt, men få publicerade poeter är oskickliga. 

Ribichs starkt uppmärksamma minimalism engagerar dock mindre, trots en snygg komposition: i början och slutet av boken står diktens jag vid en strand, ser sig omkring i ett slags grått lugn, men insprängt i mitten finns ett minne av ett stort bråk, som slänger ut orden över sidorna. 

Eva Ribich Foto: Charlotte Jung

Hög men ojämn kvalitet

Holmbergs traditionellt lyriska dikter är av varierad kvalitet, bilderna känns ansträngda och för ofta kommer hon nära det direkt banala. På sina ställen, som i den metapoetiska och tematiskt sammanfattande ”Bevis”, blir det dock riktigt fint: 

Efter fallet

var det helt avgörande

för mig 

att plocka ut ord ur huvudet, som de här,

och lägga dem på det vita pappret

Små och svarta

rörde de på benen

Jag försökte därmed bevisa att

de fanns kvar,

orden inuti huvudet,

att min skalle inte var en fotboll liggande

vid sidan om en grusväg,

lufttom

och utan det svarta och vita

Kerro Holmberg Foto: Jörgen Hammarberg

Spridningen i böckernas kvalitet är, med andra ord, ungefär den man kan hoppas på om man går till en bokhandel, väljer fyra böcker av en slump och läser dem i tur och ordning. Ändå gör jag just det med viss besvikelse. 

Poesin har blivit bekväm

2011 hävdade kritikern och litteraturvetaren Anders Johansson att romanformen, sådan den traderas i Sverige, är ”objektivt passé” – omsluten av en stark nostalgi, ja oförmögen att göra mycket mer än att reproducera gamla konventioner. Så här en hög år senare undrar jag om inte detsamma måste sägas om poesin. 

Som sagt, mycket bra skrivs, men det mesta är så bekvämt poetiskt att det, hur stora krav på läsarens uppmärksamhet det än ställer, inte känns utmanade på riktigt: stelnad form, samma andaktsfulla allvar som alltid, ett slags behändigt sätt att producera texter på som säkert kan pågå i hundra år till och fortsätta förläna några människor äran att kalla sig poet. Trots att allt färre läser dem. 

Och så måste det inte se ut. 

Jag var kritisk när jag recenserade Linnea Axelssons ”Ædnan” på de här sidorna i fjol, men uppskattningen den har fått vittnar nog om att jag missade något: Axelsson skriver en poesi som rör sig bort från den gamla vanliga lyriken, mot någonting annat, icke-stelnat och kanske nytt, eller åtminstone något så pass annorlunda att jag, trots mina invändningar, fortfarande tänker på hennes bok ibland. Jag har svårt att föreställa mig att det blir så med Kassius Eggers. Eller Hallgrens. Eller Ribichs. Eller Holmbergs. 

 

LYRIK

ALICE KASSIUS EGGERS

Borderline

Pequod Press, 96 s. 

 

KERRO HOLMBERG

Morgonen efter valet

Peqoud Press, 72 s.

 

HANNA HALLGREN

Ett paradis, fastän förtorkat, 32 s.

Peqoud Press, 32 s.

 

EVA RIBICH

Om ingenting annat innan

Pequod Press, 62 s. 

Victor Malm är kritiker på Expressens kultursida.