Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Samhället är ett råttgift som långsamt dödar oss

Andrzej Tichý.Foto: Carla Orrego Veliz / Albert Bonniers förlag
”Renheten”.

Andrzej Tichýs nya novellsamling ”Renheten” är en förtvivlad uppgörelse med klassamhället. 

Victor Malm ser skönheten i den politiska kritiken. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Råttgift verkar långsamt. För att råttorna ska hinna föra det vidare, sprida smittan till hem och barn, innan de faller ihop i plågor. 

Den depressivt lagda skulle kanske säga att det är en bra bild av livet. Jag lånar den från Andrzej Tichýs nya novellsamling ”Renheten”. Gnistan i bröstet, den lilla gnuttan ande vi bär på, som ett toxin vi sprider från generation till generation, varenda en dömd att förtvina. Ingen död är vacker. Viljan att leva slutar alltid i fasa. 

Så skulle man kunna summera den överordnade verklighetsbilden i ”Renheten”. Eller med Tichýs egna ord: ”I verkligheten ska man inte förvänta sig någonting annat än orättvisa och förtryck. Alla slickar uppåt och sparkar neråt. På ett eller annat sätt. Utan undantag.” 

Men trots det genomgripande mörkret är Tichý, som i alla sina bästa böcker (”Sex liter luft”, ”Eländet”), en underhållare. Rolig och drastisk. Smart och hård. Utan att någonsin låta sin tragedi bli komisk. Det är stilen, kasten mellan elegant romanprosa och talspråk, som får stycken i de korta berättelserna att blänka till av något muntert, skrattet som kommer när man stirrar ner i avgrunden och märker att den stirrar tillbaka.

Ibland ser det ut som stilövningar.

Vill man abstrahera fram ett tydligt, enande tema för bokens elva noveller kan man säga att ”Renheten” handlar om klassamhällets våld i en tid när folk bara klappar en på ryggen för att kunna sätta kniven rätt. 

Men det känns onödigt, reducerande. Varje novell är sig själv nog. 

I en möter vi en gammal socialrealist som med psykedeliska fantasmer berättar om hur han slog ihjäl sin vän – utifrån vännens perspektiv. I en annan stöter berättaren på en anabolastinn, men till synes ofarlig, galning på bussen. Väl hemma i sin lägenhet börjar han fantisera att de träffas på tåget dagen därpå, en fantasi som utvecklar sig till en kort biografi över berättaren, och ett inkännande samtal med mannen. I en tredje möter vi en bildad tjuv som vill få oss att förstå att hans skuld rymmer en oskuld, att det orättfärdiga ibland är rättfärdigt. Till exempel i en orättvis värld. 

Ni ser kanske mönstret?

Ibland ser det ut som stilövningar – litterärt överkonstruerade försök att gestalta empati, försoning, förkunna nödvändigheten att se på världen med varandras blick – ja en författare som spänner musklerna för att visa hur rasande skicklig han är. 

Men eftersom Tichý är just rasande skicklig gör det ingenting. 

Där finns inga utvägar, inga slut. Bara ett stumt hopp om något annat.

Referenserna är breda, går från Nas till Borges och Lispector, men jag tänker framför allt på David Foster Wallace, böcker som ”Oblivion” och ”Brief interviews with hideous men”. Inte på de mest extrema experimenten, men på vigheten, förmågan att våldsamt bända fram något alldeles nytt ur den gamla novellformen. Och precis som Wallace pekar han med hela handen mot de frätande sociala krafter som gör människor vanmäktiga, desperata, förlorade i rostande liv som det aldrig blir mycket med. 

Titelnovellen höjer sig över resten, vilket inte säger lite. Där läggs en mängd marginaliserade figurers – några namngivna, de flesta anonymt betecknade – vardagliga berättelser om sina liv sida vid sida. Flera av dem är städare. Det är lite översymboliskt, men tillsammans bildar de likväl en virtuost skriven sång om villkoren för de många som endast får plats i våra vita, fräscha, rika liv om de kan tänka sig torka spyor, dammsuga och tvätta skiten från våra lakan. 

Rösterna under vår hud. Där finns inga utvägar, inga slut. Bara ett stumt hopp om något annat. 

NOVELLER

ANDRZEJ TICHÝ

Renheten

Albert Bonniers förlag, 246 s.

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.