Sakine Madon tar strid för rätten att kränka

RECENSION. Våren 2018 visades pjäsen ”Vårt våld och ert våld” i den tjeckiska staden Brno. Den var kritiserad på förhand eftersom flaggor torkar stjärtar och Jesus våldtar en muslim. Under premiären avbröts föreställningen. Folk i salongen skrek att man inte ska ”förolämpa Kristus”. Sedan reste sig 30 kroppsbyggare och tvingade bort skådepelarna. 

Polisen vägrade först ingripa mot de högerextrema och kristna gruppernas aktion. Tjeckiens ärkebiskop och presidenten ansåg att teatern borde skämmas. Lokalpolitiker drog in kulturstöd med motiveringen att ”kulturens frihet inte är skäl nog att förolämpa allmänheten”. 

Jag brukar ta upp reaktionerna på pjäsen när Lars Vilks rondellhund eller Mohammedkarikatyrer diskuteras. De flesta svenska kulturdebattörer behöver aldrig betänketid för att avfärda kristen fundamentalism eller centraleuropeisk nationalism. Så varför otydlighet kring islam?  

Händelsen i Brno skulle inte tappa bort sig i Sakine Madons bok ”Inget är heligt – Sverige och debatten om yttrandefrihet”. Inte bara för att boken är tillägnad Vilks eller för att rondellhundsfallet är dess utgångspunkt. Utan för att Madon, politisk chefredaktör på Upsala Nya Tidning, återkommer till principer när hon drar lans för yttrandefrihet och rätten att kränka. Förespråkar du censur? Lita på att den kan vändas mot dig. 

”Inget är heligt” är en mestadels välargumenterad bok med bra röd tråd om hur utmaningar mot yttrandefrihet även hänger ihop med identitetspolitikens uppsving. Något som har förvärrats i deplattformeringens och nätdrevens tidevarv. Vilket gör ett av bokens klokaste budskap särskilt viktigt: Att sväva på målet i frågor som rätten att häda leder till självcensur. 

Madon river sönder den alltför vanliga tanken att man skyddar minoriteter genom att inskränka rättigheter. Jag minns en debatt med etnicitetsprofessor Stefan Jonsson där han menade att yttrandefrihet är en ”abstrakt princip” för ”ljumma” liberaler som omhuldar rasisters rättigheter (DN 17/10/16). Madon pekar på hur sådana argument och politisk nervositet leder till att självutnämnda språkrör med tveksam agenda når långt i offentligheten. Omar Mustafa, som hade bjudit in talare med antisemitiska och homofoba åsikter, valdes 2013 in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse. Miljöpartiets bostadsminister Mehmet Kaplan firade ramadan med fascister. Nyans partiledare Mikail Yüksel vill att det ska bli ett hatbrott att ”kränka profeten”. 

Jag påminns om den kvinnliga konstnären i Niklas Orrenius bok ”Skotten i Köpenhamn” som har flytt förföljelse i Iran, beundrar Vilks och vill avbilda Muhammed. Madon argumenterar så väl om varför vi ska ta hänsyn till de universella rättigheter som är till för henne – och inte till högljudda språkrörs tunnhudade, konservativa krav.

Styrkan i ”Inget är heligt” är den vana opinionspennans välsvarvade argument. Madon avverkar en best of bekanta ämnen: Mångfaldsupprop på Sveriges Radio, Ecce homo-utställningen, Filminstitutet, Stina Wirsén, Vita havet, n-ordet på Uppsala universitet och ytterhögerförsök att förbjuda gangsterrap. Allt lutat mot en kort historik om svensk tryckfrihet och kända inskränkningar av den. Som sådan är boken en god introduktion till ämnena och hur man kan resonera kring dem – den perfekta presenten till en diskussionsglad gymnasist.

Madon river sönder den alltför vanliga tanken att man skyddar minoriteter genom att inskränka rättigheter.

Men samma saker är också en svaghet. När en kunnig debattör har en hel bok i stället för ledartextens 2900 tecken till sitt förfogande blir jag som läsare sugen på att följa med längre. I frågor där det ständigt produceras böcker och skapas nya fronter är det som om Madon flera gånger nöjer sig med att krusa på ytan och gå ännu en rond med namnen som redan fyller våra debattspalter. Är man förtrogen med vissa ämnen och vet vad som kunde komma av att gräva, så blir intrycket slappt. 

Madon försitter till exempel chansen att beskriva den yttrandefrihetsproblematik som följer på tesen om ”vit skörhet”. Hon kommenterar kritiskt det positiva svenska mottagandet av den ”antirasistiska” boken med samma namn. Men eftersom Madon inte tycks ha läst boken missar hon en populär tes som går ut på att folk beroende på hudfärg ska vara tysta och hålla inne med känslor. Det kunde vara värt att bena ut och bemöta. (Expressen 2/5).

Vid ett tillfälle överges också resonemang för att banka principen i huvudet på läsaren. Det är talande att det gäller EU:s blockering av statlig ryska propaganda till följd av kriget – ett ämne så färskt när boken gick i tryck att Madon nog varken dragit frågan i spalt eller tanke.

Till skillnad från när Madon diskuterar hets mot folkgrupp-lagar ges inga underbyggda argument. I stället får vi veta att propaganda kan lagföras i efterhand samt, när hon i slutet av boken sammanfattar sig i tio punkter, att man särskilt i krigstid ska försvara fiendens rätt att uttrycka åsikter. 

Efter att på nära håll ha följt konsekvenser av rysk propaganda i Centraleuropa är jag klart mer tveksam, och tror att vi underskattar risken med vad dessa ”åsikter” som vapen kan göra när ett stort europeiskt land är utsatt för ett brutalt invasionskrig. Madon nosar själv på saken när hon på annat håll nämner behovet av riskkalkyler kring människors säkerhet. 

Det finns alltså argument för och emot – som i de andra fall Madon drar i ”Inget är heligt”. Så jag ser fram emot att läsa när hon prövar sina argument kring propaganda mot gedigen kunskap om denna hybridkrigsföring, som Jessikka Aros aktuella bok ”Putins troll”. För som John Stuart Mill skrev redan 1859 i den ”Om friheten” som Madon citerar: Det är viktigt att få sina ståndpunkter diskuterade fullt ut. Först när våra tankar utmanas kan vi se om argumenten håller. 

Det gäller religiösa fundamentalister likväl som yttrandefrihetsdebattörer. 

Hynek Pallas är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

Månens sällskap: Den dionysiska förälskelsen

PODCAST. Eric Schüldt och Natalie Lantz pratar om samtidskultur, mytologi, religion och själva livsvillkoren för att vara människa.